Dagen när allt vändes upp och ner

1103

Vill varna känsliga läsare för detta inlägg. Vill även varna för att det kommer att bli ett långt inlägg. Detta är en uppföljning på mitt inlägg “Sömnlös” som jag skrev igår.

Jag låg där på soffan fram till fyra tiden. Sen hade smärtorna gått ner och jag gick och la mig igen. Sov som en utslagen fram till dess att Daniel väckte mig för att säga hej då. Jag hade alltså inte vaknat av hans väckarklocka, som ringer 3-4 gånger innan han kliver upp. Jag berättade lite kort för honom om natten och ställde min fråga som jag hade ställt mig själv inatt. Vill han att jag ska väcka honom om jag åker in mitt i natten. Han svarade “självklart vill jag det”. Han var nu tvungen att åka för att hinna till jobbet, så vi sa att vi ses till lunchen när han kommer hem för att äta, innan jag åker till jobbet.

Jag låg där i mörkret för mig själv en stund. Till slut ringde även min väckarklocka. Jag skulle iväg till veterinären med en av våra katter, på uppföljning.
När jag kommer upp inser jag att det finns inte en enda katt hemma, vi har tre stycken. Hör av mig till Daniel och frågar om han släppt ut katterna, påminner om veterinärbesöket. Det tar bara några minuter innan jag får svar tillbaka att han hade glömt att vi skulle till veterinären, så han hade släppt ut honom. Han brukar vara ganska lätt att få in, så både jag och Daniel trodde fortfarande att han skulle komma in, det var ändå 1 1/2 timme kvar.

När jag rörde mig runt i huset för att fixa frukost och göra mig i ordning så kom den där smärtan från natten igen. Det var en till början huggande smärta, ganska krampliknande. Men det kändes som att en infekterad muskel krampade. Som att något var fel. Magen drog ihop sig och blev stenhård. För sekunden så kunde jag inte räta ut mig. Den värsta smärtan klingade snabbt av och det kändes nu som nån blandning mellan menssmärta och kramp.

Nä, jag ska nog ta och ringa sjukvårdsrådgivningen ändå. Det gick flera minuter innan jag kom fram. Förklarade hur jag kände och fick till svar att jag skulle avvakta till barnmorskan öppnar och prata med dem. Så jag åt min frukost i lugn och ro. Gick ut och ropade efter katten, försökte skramla med matburken (brukar vara ett säkert kort när det gäller den katten) men utan resultat. Jag klädde på mig och gick en sväng på tomten, vi har ändå ganska stor tomt med mycket skog och terräng. Medan jag gick där och ropade satt jag i telefonkö till barnmorskan. Berättar min historia även för henne. Hon låter orolig och svarar att en läkare måste undersöka mig, så hon vill att jag åker in akut och inte väntar.

Men åhh, ska jag behöva åka in i alla fall. Jag som trodde att jag skulle få till svar att jag kan avvakta till tiden jag har hos barnmorskan imorgon, så jag kunde åka och jobba. Man är ju ändå så hjärntvättat med att graviditeten ska göra ont. Man får ont i livmodern för att det växer. Man får ont i ligamenten för att magen växer osv. Man ser alla supermänniskor som tränar på hög nivå och jobbar heltid in i det sista. Jag jobbar ju bara halvtid. Ska jag åka in eller ska jag åka och jobba, så ser jag om smärtan lägger sig.
Jag ringer upp Daniel. Berättar att katten inte syns till och vad som hänt sen han åkte i morse. Jag avslutar samtalet med “jag tror att jag åker in ändå, för att konstatera att det inte är nått” och frågar om Daniel vill följa med. Vi kommer överens om att jag åker in själv, så hör jag av mig om det skulle vara nått, det tar ändå inte så lång tid för han från jobbet till sjukhuset.
Jag tror ju i min lilla värld att de kommer skylla på min tarmsjukdom eller att de bara säger att det är normala gravidsmärtor. Det gör ju ändå inte så ont. Det är smärta jag kan stå ut med och jag skulle nog kunna jobba med den. Smärtan borde vara mycket värre om det skulle vara något allvarligare.

Jag ringer upp veterinären och säger att barnmorskan sagt åt mig att åka in akut. De är förstående och säger att jag ska återkomma när det är lugnare.
Jag funderar snabbt om jag behöver ha med mig något. Äh, jag ska bara dit lite snabbt och få höra att det inte är någon fara. Jag hoppas att jag får komma in snabbt, så att jag hinner till jobbet som startar om 4 timmar. Ringer mamma på väg till sjukhuset. Det här är mitt test. Jag är tydligen mycket mer orolig än vad jag vågar erkänna för mig själv. När jag pratar med mamma så börjar jag darra på rösten, hakan skrynklar sig och ögonen börjar tåras. Men jag står fast vid att det förhoppningsvis bara är mina tarmsmärtor som spelar mig ett spratt.

Väl inne så kommer jag snabbt in och får träffa sköterskan. Får inte sitta länge alls i väntrummet innan jag blir uppropad.
Väl inne hos läkaren så förklarar jag allt igen. Hon säger “det låter som att du har sammandragningar”. Åh, vad skönt tänkte jag, då är det ingen fara. Då får jag bara höra att jag ska vila lite. För sammandragningar, det verkar alla ha och då ska man bara ta det lite lugnt. Så om jag vilar idag så kan jag jobba imorgon. Men det låter okej. Hon undersökte mig ganska länge och grundligt. Det var skönt att hon hade en lärling med sig, så jag fick hela tiden höra vad det var de kollade på och tyckte att jag hängde med i allt. Läkaren sa att barnen mådde bra och rörde på sig inne i magen. Värdena på barnen såg helt normala ut och de växte i samma takt. Så då var även den faran över. Det kändes som att jag kunde andas ut.

Vi satte oss ner för att prata igen innan jag fick lämna rummet. Hon ville ändå ta några fler prover för att utesluta massa andra saker som kan dra igång detta. Sen följde jag med sköterskan ut och lämnade prover. Sköterskan sa till mig när jag satt i väntrummet att jag skulle vara fastande ifall att de skulle behöva göra något akut.

Men jag kände mig ganska lugn. Vad skulle kunna vara akut nu? Vad skulle kunna visa sig på proverna som skulle kunna innebära att jag skulle behöva en akut operation eller dyl. Nä, jag var inte alls med på vad det skulle kunna vara. Så där satt jag helt lugn i tron om att jag skulle vila idag så att sammandragningarna släppte och sen skulle jag jobba imorgon. Imorgon skulle bli en helt normal dag igen.

Nu började en enorm väntan. Jag smsade chefen att jag är på akuten med sammandragningar och kommer inte att komma in idag.
Pratade med Daniel och sa att det var sammandragningar men att de ska utesluta att det inte är nå annat som drar igång dem. Ringde mamma.
Så, vad gör jag nu? Batteriet på telefon började sina, så jag kunde inte sitta och pilla på den heller. Hur lång tid kunde det här ta? En timme som vanligt, typ, eller? Vänta på provsvar brukar ju inte ta så lång tid.
Smärtan kom och gick. Men jag fick aldrig tillbaka de där krampliknande smärtorna. Det var bara lite kraftigare smärtor. Jag bytte sittställning en miljon gånger kändes det som. Till slut så var kroppen så slut att det kändes som att jag skulle försvinna. Jag kunde inte längre hålla mig vaken. Trots att jag kämpade emot. Där satt jag nu och sov till och från. Jag vet att jag tänkte nån gång när jag vaknade till att det var ju inte så konstigt att jag var så alientrött, jag hade ju inte sovit ordentligt inatt och av erfarenhet vet jag att smärta snor energi. Men detta skulle jag verkligen berätta och visa för läkaren när jag blev uppropad.

När jag vaknade till ur detta “komatillstånd” (som det ändå kändes att jag befunnit mig i) så insåg jag att det hade gått tre timmar sen jag lämnat prover. Då började jag kvickna till. Men, skulle det verkligen ta så här lång tid. Jag försöker tänka vad som hänt medan jag halvt varit i dvala. Ingen har nog fått gått in till läkaren, de nya som kommit har nog bara fått gått in till sköterskan. Kan det vara så att läkaren hamnade i en akut förlossning eller nån akut operation. Jag vaknade mer och mer till liv medan jag satt där och försökte hitta en lämplig förklaring.
Daniel hörde av sig men jag hade inget mer att berätta än sist vi pratade. Jag var nu vaken igen, bytte position för att avlasta rumpan en massa gånger. Till slut hade en timme till passerat.

Men vad är det som händer. Nån stans vet jag att jag tänkte “sån svensk som man är sitter man här och finner sig i att vänta, vi sitter ju alla på kö”. Men tillslut klarade jag inte riktigt av att finna mig i detta, så jag reste på mig och gick bort till receptionen. Det visade sig att det var problem på labbet och att mina provsvar inte dykt upp än, men de borde komma när som helst.
Tillbaka i väntrummet och ytterligare en halvtimme passerade. Nu äntligen ropade de upp mig.

Väl inne hos läkaren fick jag veta att de fortfarande väntar på provsvaren, men att hon inte har hjärta att låta mig sitta i väntrummet längre. Hon ville nu höra hur jag mådde. Så jag berättade att jag tror att det är fem smärthöjningar som passerat medan jag väntat. Men att det kramptillståndet aldrig kommit tillbaka. Så det känns som att det börjar bli bättre.
Nu berättar hon att min kropp har påbörjat en förlossning. Jag är öm över hela livmodern, jag har fått sammandragningar för att kroppen vill få ut barnen, min livmodertapp är mjuk (vilket den inte ska vara i den vecka jag är i, mjuk blir den först när man ska öppna sig och föda). Det enda som hindrar en förlossning är att jag inte öppnat mig ännu. Annars är min kropp i full gång med att påbörja förlossningen.
Det känns nu som att världen försvinner under mina fötter. Jag stirrar på läkaren, vågar knappt titta åt ett annat håll. Va säger hon? Det var ju lugnt, jag skulle ju bara vila och imorgon skulle allt vara bra, jag hade ju dragit den slutsatsen. Det känns som att jag hamnar i chock. Bara sitter där och stirrar på henne, lyssnar och vill i princip bli klappad på huvudet och höra orden “det är bra nu, du har ridit ut stormen”. Men de orden kommer aldrig. Jag får istället höra något i stil med “Eftersom att du bara är i vecka 20 får vi inte hjälpa dig, annars skulle du fått något som bromsar en förlossning”. Det är alltså så att barnen kan inte överleva utanför mig just nu, så då får de inte gå in för att försöka hjälpa till. Jag måste gått 22 hela veckor för att de ska få hjälpa mig, då finns det en chans för barnen att överleva utanför mig. Jag befinner mig alltså två veckor för tidigt i graviditeten för att de ska få gå in och bromsa detta.

Läkaren säger att det enda som finns att göra nu är att hon sjukskriver mig på heltid i fem veckor framöver och jag MÅSTE (hon är verkligen tydlig med att jag MÅSTE) ta det väldigt lugnt. Jag får inte ens gå, om jag kan undvika det. Det är min enda chans till att få detta att gå tillbaka. Sängläge i flera veckor. Hon sa att om jag har tur så kanske jag har en urinvägsinfektion som startat detta, då avhjälps det med medicin. Då kanske jag bara behöver vara hemma några veckor, till det lugnat sig och sen kan jobba igen. Men om det där emot inte visar något på proverna jag tagit så är det sängliggandes som gäller, resten av graviditeten. Hon sa att om det lugnar ner sig med tiden kan jag göra små saker, men jag får absolut inte anstränga mig och minsta lilla smärta jag känner ska jag bara släppa allt och lägga mig ner, för att vila. Hon fick mig verkligen att förstå hur allvarligt detta var. Just nu ska jag bara fokusera på att kroppen lägger ner det här med att förlösas nu. Sen ska jag se till att kroppen inte påbörjar något igen. Då jag redan dragit igång detta, så kommer kroppen allt för snabbt att komma tillbaka till att dra igång allt igen, även om jag lyckas bromsa upp det. Så hon gör klart för mig att även om jag får detta att lägga sig så får jag helst aldrig igen känna dessa smärtor, då ska jag släppa allt och vila, vila och vila igen.

Jag får sitta och vänta medan hon skriver sjukintyget. Det känns som att jag hamnat i nått vaket koma tillstånd. Jag kan inte riktigt fatta vad jag ställt till med. Jag kunde aldrig ens fantisera om att det var detta som var på väg att hända, eller att de inte fick hjälpa mig för att det är för tidigt. Helt plötsligt så är jag på den “osäkra sidan” av graviditeten igen. Lämnad åt mitt öde. Och jag som hade tänkt att åka och jobba, vilken tur att jag bestämde mig för att åka in i alla fall.

Kommer jag få behålla barnen? Ska jag tvingas föda fram mina barn, fast jag vet att de inte kommer överleva utanför mig. Hur ska psyket klara av nått sånt? Nä, det får bara inte hända. Vilken sits jag sitter i. Jag vill helst inte ens gå ut till bilen. Jag vill lägga mig på en brits där, bli buren hem och aldrig mer röra mig. Bara ligga blick stilla i flera månader. Detta får inte hända. Så enkelt är det, det bara får inte hända. Pojkarna ska stanna där inne i flera veckor till.

Med läkarintyget i handen lämnar jag nu läkaren. Går ut i korridoren. Ringer min chef, eftersom att jag vill ha det sista batteriet kvar, till att prata med Daniel. Säger “jag kommer inte tillbaka”. Berättar väldigt kort vad de sagt, jag är fortfarande i nån sorts vakuum. Vi ska höras igen på fredag så att hon får önska mig en god jul.

Sen ringer jag Daniel och berättar att det inte alls var så lugnt som vi trodde. Det låter som att han hamnar i samma chocktillstånd som mig. Vi bestämmer att han köper med mat hem när han slutar jobbet om en stund, så syns vi hemma.

Jag försöker ringa mamma, men hon svarar inte. Går sakta, sakta ut mot parkeringen. Jag vågar inte ens gå i min normala snigeltakt. Så jag gick i snigeltakt för sniglarna, ut från sjukhuset. När jag kommer ut till bilen så ringer jag mina två bästa kompisar, men ingen av dem svarar. Bara nån minut senare ringer en av mina bästa kompisar upp. Jag är fortfarande i chocktillstånd och berättar vad jag just fått veta. Hon blir oxå helt tagen. Hennes sambo får avlasta henne så att hon kan prata vidare med mig. Bara någon minut efter att vi lagt på ringer mamma upp. Nu brister det. Vad har jag ställt till med? Nu är det verkligen tvärvila som gäller och inget annat. Spelar ingen roll om jag blir rastlös eller inte står ut. Det blir terapi för mig, att tvinga mig ta det lugnt, fast varje cell säger åt mig att aktivera mig. Nu blir det den lugnaste perioden någonsin i mitt liv. Sängliggandes på heltid.

Jag gråter till och från under kvällen. Daniel hjälper till och har insett att han kommer få ta över de flesta göromål i hemmet, trots att jag ligger hemma. Han underlättar kvällen med att hämta typ allt jag ber om.

Vilken mardröms dag. När jag går och kissar för kvällen så känns det som att jag har träningsvärk i muffen. Tankarna går från ren och skär oro till “det här klarar du, slut dig, du har inget annat val, det här tar vi oss igenom, vi ska klara det”, klappar mig på magen och säger “håll er kvar där inne, ni ska stanna där ett tag till”.
Jag sover för det mesta naken, så när jag lagt mig i sängen känner jag en fuktig fläck. Medan jag suttit på sängen så har jag läckt ut nån droppe vätska. Snälla låt det bara vara nån tunnare form av flytning, inget fostervatten. Jag ropar åt Daniel, han hämtar trosor och binda. Här ska inte läckas nå mer! Här ska bara slutas och jag ska nu sova en skönhetssömn som läker allt i kroppen. Som gör allt normalt igen. Med denna flackande tankegång somnar jag nu för natten.

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden. För några år sedan träffade jag en kille som jag kände "han vill jag veta mer om" om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, "så klart att jag vill". Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.
Föregående artikelDet här med sparkar…
Nästa artikelKampen vs. rädslan

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/gravid/public_html/wp-content/themes/Newspaper/functions.php on line 499