Jag träffar ibland föräldrar som inte har landat i att de är föräldrar. Deras högsta prioritet borde vara familjen och barnen. Att bygga en plattform där alla kan känna sig trygga. När vi blir föräldrar är vi det 24-7.
En del föräldrar tror att de bara är mamma eller pappa så länge barnen är i deras blickfält, och när barnen är utom synhåll upphör föräldrarrollen. Med den inställningen skapas förvirring i alla relationer.
Givetvis är vi inte bara föräldrar, vi kanske också är maka/make, kollega, vän/väninna, syster/bror med mera. Men när vi får barn, kliver vi in på en nya arena, och tron om att jag kan hoppa fram och tillbaka på mellan de olika arenorna är en villfarelse. Det är ungefär som att försöka göra ett hårdkokt ägg, löskokt.
Oförmågan att släppa taget om det ”gamla ungkarlslivet” bidrar till oförmåga att vara närvarande i nuet, med det som pågår just nu. Nuet som är det enda som existerar. Eftersom det som har varit, är historia och det som kommer, är framtid. När vi kastas mellan dåtid och framtid, missar vi livet medan det pågår. Då går vi miste om mötet och kvalitetstiden med våra käraste.
När jag fick mina första barn, var omställningen en process och tråkigt nog var jag ensam i den processen. Min man, barnens far, insåg inte att han hade blivit pappa, utan hans liv tuffade på som vanligt. Relationen haltade och det slutade med att vi inte längre kunde leva tillsammans. Vårt gemensamma fokus spretade åt alla håll och det slutade tråkigt nog med separation. Det hade inte gått upp för honom att han hade blivit förälder. Det var först flera år senare som han insåg det. Då var det för sent.
Familjelivet är inget annat än teambuilding.
