Klockan 03.56 vaknade jag av att jag hade ganska ont i magen. Man är ju knappt vaken den tiden, så jag masar mig upp ur sängen och ner för trappen till toaletten. Min hjärna hade inte riktigt vaknat. Men jag drog slutsatsen att det måste vara för att jag är kissnödig som jag har ont. Har väl hållit mig för länge.
Knappt vaken tar jag mig upp för trappen igen, kryper ner bredvid Daniel. Lägger mig nära Daniel och lyssnar på hans tunga, sovande andetag.
Sluter ögonen. Minuterna går. Tills slut så blir jag så pass vaken i huvudet att jag inser att jag har så ont att jag inte kan sova. Smärtan går inte över. Det tar ytterligare några minuter innan jag börjar fundera över smärtan.
Lägger nu en hand på magen och känner att magen är stenhård. Efter en stund så är magen mjuk igen. Jag fortsätter att känna på magen. Efter en stund var magen stenhård igen. Nu börjar jag verkligen vakna till liv. Jag har ju sammandragningar!! Efter en stund inser jag att de kommer ganska ofta. Dags att börja klocka, för att se om de kommer för ofta.
Nu blir magen hård igen, jag kollar till klockan. 05.01. Börjar räkna, 1, 2, 3, 4….
Vid 05.36 har jag hunnit få 6 sammandragningar. Sammandragningarna kommer med 4-7 minuters mellanrum. De håller i sig i ca 20-30 sekunder.
Nu börjar tankarna snurra. Läkaren har ju sagt max 3 sammandragningar på en timme. Måste jag ringa förlossningen nu. Jag har verkligen ingen lust. Varför kan man inte bara få sova? Daniel sover gott. Han har vaknat till två ggr medan jag ligger här och har mig. Men han somnar om lika gott igen fast jag säger att jag har ont och har sammandragningar. Tänk att kunna vara så avslappnad. Fast å andra sidan så har det ju bara gett med sig när vi åkt in. Alltså, de två gånger vi varit in på sjukhuset på grund av att förlossningen startat så har det gett med sig efter 4-6 timmar och vi har fått åka hem igen. Så om vi åker in nu så är vi väl hemma innan lunch igen. Äh, det känns onödigt att hålla på att brusa upp över detta.
Men, nu gör sammandragningen ont. Nu påverkas till och med andningen av smärtan. Äh, en gång ingen gång.
Efter några minuter kommer nästa sammandragning och även den gör ont. Nä, nu måste jag nog ringa.
Klockan är nu 6 och jag bestämmer mig för att gå upp och ringa. Daniel ligger kvar i sängen och sover. Hans klocka ringer snart ändå.
Jag har ju en tid klockan 9 på förlossningen för att få den andra sprutan, så att barnen skyndar på mognaden. Kan den tiden räcka?
När jag pratar med förlossningen så säger de att jag inte kan vänta till min tid klockan 9, utan måste komma in direkt.
Jag går upp och berättar för Daniel att vi måste åka in. Vi är ganska lugna, då vi gjort detta två ggr tidigare och det då lugnat ner sig. Vi säger att om vi packar väskan med massa att göra så blir vi inte kvar där så länge. Det har alltid blivit tvärt emot va vi trott tidigare. När vi trott att det ska gå snabbt blir vi sittandes där i flera timmar och när vi tror att det ska ta lång tid så kommer vi hem inom en timme. Så, nu tänker vi förbereda oss för några timmars väntan. Packar en väska med lite att pyssla med och tar oss långsamt mot hallen.
På väg till sjukhuset stannar vi på pressbyrån och köper med oss frukost. Vi kommer ju behöva få i oss energi, vi vet ju inte hur länge vi blir sittandes på förlossningen.
När vi kommer in på förlossningen står de och väntar. De ser oroliga ut och säger ”vi trodde att ni skulle komma tidigare”. De hade gjort i ordning ett rum till oss. Vi blev visade in och personal följde med direkt. De gjorde lite undersökningar och konstaterade ett min tapp blivit ännu kortare än igår. Det syntes även att jag hade sammandragningar.
Sen sa de att det fanns ingen plats på neo avdelningen om barnen skulle komma, så de hade kontaktat sjukhuset i Solna. Så jag skulle få ambulans till Solna.
Jag fick sista sprutan för att barnen skulle mogna på sig och en spruta för att bromsa förlossningen. Sen blev jag satt med en ambulans med prio 1 (blåljus och sirener) till Solna.
Inte för än nu började jag förstå att det här var mycket allvarligare än vad vi trodde. Jag var fortfarande inställd på att få åka hem om några timmar. Men nu var de verkligen på gång igen. Men det kändes så overkligt, så långt bort. Så jag kunde inte ta in att det faktiskt fanns en risk/chans nu. Men nån stans så insåg jag ju allvaret när jag låg där i ambulansen och tog mig fram genom Stockholms morgonrusning.
Skulle barnen komma nu? Skulle de snart vara ute i den ”riktiga” världen? Skulle vi bli föräldrar redan nu? Eller skulle de lyckas stoppa det?
Det är ju så himla tidigt. Jag är ju bara i vecka 27 (26+3). De borde stanna inne ett tag till. När de satte igång första gången så var det nya målet vecka 22, för att vi skulle kunna få hjälp att stoppa då. Vårat mål nu är vecka 32. Men skulle vi kunna nå dit? Det kändes inte längre som ett mål som var realistiskt. Eller ska första målet bli att försöka hålla dem kvar till imorgon bitti? För 24 timmar efter att sista sprutan är satt så ger den fullt skydd för barnens utveckling. Så må dessa 24 timmar gå, så att barnen får fullt skydd av den i alla fall.
Daniel tog bilen, så att vi skulle få bilen med oss. Han fick sitta i alla köer genom stan. Vi skulle ses på Solna sjukhuset. De hade dyrt och heligt lovat ambulanspersonalen att inget skulle hända i ambulansen, så det kändes ändå tryggt att Daniel tog bilen. Men tankarna snurrade nu inne i huvudet.
När jag kom fram kopplade de upp mig på nytt ctg (kontroll av barnen och sammandragningarna). Jag hade i ambulansen börjat få ganska onda sammandragningar. Jag började ringa runt lite. Började förstås med att kolla hur långt Daniel hade kommit, han var inte jätte långt efter oss, så han skulle vara framme ganska snart. När jag pratade med min syster som lovat att vara kattvakt om vi åker in, så var jag tvungen att pausa pga smärtan i sammandragningen, jag kunde inte prata längre. Men strax där efter började smärtan avta och sammandragningarna kom mer och mer sällan.
Äntligen började det ge med sig.
Läkaren kom in efter någon timme och sa att jag kommer att bli inlagd. Jag hade återkommande (hela sjukhus vistelsen) frågat om vi kommer att få åka hem, så även nu ställde jag frågan. Jag gillar ju inte sjukhus och vill inget annat än att få åka hem. Vill att allt ska bli bra så att jag kan få åka hem. Läkaren sa nu att du kanske får åka hem i mitten på nästa vecka om det håller sig lugnt till dess. Men då skulle vi räkna med att inte vara hemma så länge. Hon menade på att det inte skulle gå att skjuta på förlossningen allt för länge, så vi ska räkna med att föda inom ett par veckor. De berättade också om stopphjälpmedlen de har. Hur de fungerar och att de inte fungerar i all evighet och att allt beror på hur bra min kropp tar emot det. Hon sa att om barnen verkligen vill ut finns det inget som kan hindra dem.
När vi fick träffa läkaren på avdelningen så sa hon ”räkna med att ligga kvar här till barnen kommer”. Vi skulle alltså inte få komma hem för än vi var föräldrar.
Jag och Daniel hade svårt att ta in det. Men började arrangera inför detta. Började tänka vad som behövdes nu och vad som behövdes göras. Vad skulle behöva göras innan vi kom hem med barnen osv.
Där låg vi nu på sjukhuset, på vårat rum och planerade inför något som vi inte visste någonting om, vi har ingen som helst erfarenhet. Allt vi visste var att nu kan det hända precis när som helst, vi ska vara beredda.
