Sjuk och gravid

1732

Mycket tankar snurrar runt. Ibland blir det jätte lugnt och man undrar om man ens är gravid, är det verkligen sant?

Vill bara varna känsliga läsare. Kan komma information som inte alla klarar av att läsa om.

Det känns fortfarande overkligt när magen inte börjat växa. Ibland känns det dumt att man berättat för så många. Tänk om det skulle hända något? I boken som jag fick av barnmorskan så säger statistiken att det är ändå 15% som får missfall. Tänk om barnet i min mage inte ens lever? Men jag vill ju tro att jag skulle märka det på något vis.

Sen börjar jag känna av smärtan från min abort, som jag gjorde för tio år sen. Jag var då i vecka 12. Det är två veckor kvar dit. För tio år sen så fanns inte alla dessa appar och alla dessa funktioner kring detta. Det lever nu en liten varelse i mig som ser ut som ett barn, med huvud, fötter, tår, händer, fingrar, ögon, näsa osv. Två veckor framåt i tiden valde jag att göra abort för barnens skull, jag väntade ju tvillingar och killen fanns inte längre i mitt liv. Det var inte rättvist mot de små liven.

Jag och Daniel har bestämt oss för att göra KUB test för att få se vårat lilla pyre. Dels för att det ska bli mer verkligt för Daniel, dels för att vi ska få se den lilla, man väntar ju ändå enormt efter att få se att det är något som lever där inne. Men en del av mig är rädd för detta test. Det kommer kanske ske ungefär vid samma tidpunkt under graviditeten som jag en gång i tiden gjorde abort. Det känns tungt.
Det känns också så enormt tråkigt att det gamla “grollet” ska gå ut över det fina som jag och Daniel har ihop.

Jag har idag bokat en tid för att diskutera min tarmsjukdom, jag hoppas på att min husläkare kan hjälpa mig. Min tarmsjukdom har blivit riktigt dålig sen jag blev gravid. Jag har nu börjat äta järn för att lugna magen. Det antar jag att vi måste kolla hur bra eller dåligt det är. Är ju farligt att få för höga järnhalter. Men innan jag började med järntabletterna så  hade jag ganska höga smärtor i tarmen. Jag bajsade i stort sett efter varje måltid. Allt rann bara rakt igenom mig. Jag vaknade på nätterna av smärtattacker som lättade när jag varit på toaletten. Det fanns inget stopp, det bara rann. Jag kunde gå på toa med 4 timmars mellanrum och ändå kunna bajsa mer.
Nu när jag börjat med järntabletterna är magen lugnare, men jag har fortfarande smärtor. Men jag får sova på nätterna. Jag går längre inte på toa så ofta. Men jag har enormt svårt för att äta fortfarande. Jag tror att en del av det har med graviditeten i sig att göra. Medan en annan del är min sjukdom. Jag börjar närma mig att bara äta flytande. Jag klarar mindre o mindre mat. Men jag försöker tvinga mig att äta mellan 4-6 ggr om dagen. Även om det blir små portioner och det blir lättare och lättare för tarmen att ta hand om. Så det kanske inte är så konstigt att jag blir så dödstrött.
Jag kan sova hur mycket som helst. I förrgår så var jag hos dietisten, handlade på vägen hem. Sen var jag så trött att jag sov i 5 timmar. Jag blev då orolig för nattsömnen. Men det var inga problem att somna och att sova hela natten igen. Igår sov jag oxå middag, dock bara 1 1/2 timme. Men ändå. Känns som att jag kan sova hur mycket som helst.

Nu känns det som att det här blev hur negativt som helst. Men jag är över lag positiv och ser fram emot att vi ska bli en familj. Jag är van att må dåligt, så det är inget som tar nån större del av mig. Jag har det i “bakgrunden” på nå vis. Vissa dagar är det bara lite mer overkligt att vi ska bli en familj och andra är det mer verkligt.
Jag är verkligen nyfiken på KUB testet, bara för att vi ska få se det lilla pyret. Och nån stans så vill jag ju att även Daniel ska tycka att det här ska bli verkligt.

Här om dagen så gjorde faktiskt Daniel den första handlingen kring det som gjorde att jag kände att han tagit ett steg i att börja känna av det. Han tog mig på magen och sa något om att vårat barn ligger där. Det tyckte jag var stort. Men jag kan förstå att han har svårt att förstå att han ska bli pappa och att vi ska bli en familj, det är ju knappt att jag har fattat det, som ändå bär på barnet och har alla dessa “symptom”.

 

Bilden är från när provbodde på en anläggning, för att veta om vi ska bo där till bröllopet. Efterrätt, visst ser det ut som ett får huvud (djuret får) på min sked? 😀

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden. För några år sedan träffade jag en kille som jag kände "han vill jag veta mer om" om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, "så klart att jag vill". Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.
Föregående artikelDet börjar kännas lugnare
Nästa artikelDoktor Lisa