Vi ska vinna denna kamp!

435


Även Daniel har haft en tuff natt. Han brukar alltid snooza i minst en halvtimme på morgonen. I morse kom han upp efter en kvart och låg med mig en stund i soffan innan han gjorde sig i ordning för att åka och jobba. Han sa att jag hållit han vaken hela natten. Han vaknade varje gång jag rörde mig och varje gång jag lät. Varje gång oroade han sig för mig, men kunde somna om först när han insåg att jag fortfarande sov. Han sa att jag gjort allt annat än legat still. Så jag sa att då var det nog bra att jag klev upp när jag gjorde, så han fick sova ifred i några timmar.

Han kallade sin mage för nervösmage när vi fått veta att vi väntade barn fram till hans mamma fick veta. I morse när vi låg där i soffan så sa han ”jag tror min nervösmage kommer tillbaka nu”.

Även han har påverkats mycket av det som hände igår. Det blev en tuff dag, kväll och natt för oss båda.
Idag har det varit väldigt blandade känslor. Tårarna kom och gick i morse. Men jag delade med mig av min berättelse i ett par grupper jag är med i och har fått stor respons tillbaka och många som berättat att de varit i samma eller ungefär samma sits, men att allt gått bra. Men att det är viktigt att vila nu.

Jag fick lite hjälp här hemma på förmiddagen från Daniels familj. Fick skjuts till och från barnmorskan och hämtade grejer på övervåningen, så att jag skulle slippa springa i trappen.
Nu, några timmar senare känns det lugnare. Det känns inte lika akut längre. Men där emot så tror jag på varje ord de säger om att det drar igång igen om jag inte tar det lugnt. Så jag har mest legat ner hela dagen. Men det känns som att jag har hunnit landa i det och känner mig starkare i det. Jag vet nu vad som gäller och känner mig mer medveten om allt i min kropp. Jag kommer lyssna på minsta lilla grej.
Smärtorna är inte borta helt. Men den där riktigt onda smärtan är borta. Varje gång jag rör på mig så ökar smärtorna. Men de är inte så kraftiga som igår. Vila, vila, vila är det som ligger på agendan nu.

Jag har fortfarande inte hört något från sjukhuset, så jag antar att jag inte hade någon infektion i kroppen. Nu är det bara att köra ”terapi” och träna sig på att inte göra något alls. Jag ska bli bäst på det. Ha ha.
Barnen ska ju gärna stanna i magen i typ så där 16-18 veckor till. Vilket innebär sträng vila i 16-18 veckor. Det blir verkligen terapi och jobba på en sida som jag är dålig på.
Jag är fast besluten vid att detta ska gå bra och att barnen ska stanna i magen i flera veckor till.

Daniel var hem på lunchen och bekräftade att han fått tillbaka sin nervösmage. Han är trött efter natten. Så det blir nog tidig sänggång ikväll. Hoppas på att vi båda kan och får sova ordentligt inatt.

Ikväll flyttar vi ner sängen till nedervåningen, så att jag slipper trappan. Eller vi och vi, inte jag då. 🙂
Får klara mig så gott jag kan utan övervåningen ett tag nu. Men måste ju upp och duscha ibland. Men det minskar ju springet i trappan enormt. Allt annat som behövs finns nu mer på nedervåningen.

Tycker dock lite synd om Daniel i detta. Han kommer till 90% få sköta hemmet ett tag framöver. Här ligger jag hemma. Men jag får inte hålla på med hushållsarbete, jag ska vila. Jag får ju inte ens gå i trappor. Så Daniel får dra den delen av lasset.

Det känns som att tårarna som rann i morse är torkade och kämparandan/kämparglöden har tagit över. Jag ska bevisa att jag kan ta det lugnt. Envisheten har slagit in, denna kamp ska vi vinna. Jag och Daniel är starka tillsammans. Vi kommer tillsammans att vinna denna kamp!

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden.
För några år sedan träffade jag en kille som jag kände ”han vill jag veta mer om” om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, ”så klart att jag vill”. Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.

Föregående artikelKampen vs. rädslan
Nästa artikelVarje dag kommer vi närmare