Var en stjärna i ditt eget liv…

614

När jag var gravid första gången, 2000, var det både en fantastisk och omskakande process. Hela mitt liv förändrades på alla plan, fysiskt, själsligt och känslomässigt. Nya världar öppnades, dörrar stängdes. Att landa i det stora nya, tog en stund.

Det var fantastiskt att jag äntligen skulle få barn. Jag hade längtat efter det i hemlighet sedan jag var 16-17 år. Det var inget jag tordes prata högt om, gud förbjude. Nej, det var alldeles för tidigt för den typen av tankar och längtan. Mycket skulle hinnas med innan det var dags för barn och familjebildning.

I den värld jag är uppvuxen i, förväntades att jag skulle gå färdigt någon högskola, hitta ett fantastiskt jobb, påbörja min karriär, helst tjäna mycket pengar. Vara självständig, självgående och självförsörjande.
Mitt liv var en kamp och känslan av ”flow”, hade jag sällan upplevt. Jag var utsliten och kände mig ensam, redan vid 25 års ålder. Det kändes som att jag aldrig skulle bli färdig med det jag höll på med och komma fram till något slutgiltigt.
Mitt i allt detta skulle man leva livet, träffa sin tilltänkta livskamrat, gifta sig och bo i ett fint hus. Leva loppan tillsammans och resa mycket. Först senare var det dags planera barn.

Parallellt med den här ”karriärcirkusen” som kvinna, kunde jag höra min biologiska klocka skrika efter trygg man, barn och ett stillsamt liv, gärna lite lantligt beläget. Det var som en konstig, ouppnåelig dröm, som sakta tuffade på djupt inom mig. Samtidigt pågick mitt liv någon annanstans, vid sidan av mig själv.

Jag tappade bort mig själv och min innersta känsla och lust till vad som var och blev viktigt för mig, när livet runtomkring, det kollektiva medvetandet och samhällets outtalade normer, överröstade mitt hjärtas inre röst.
Med det menar jag att det kan vara svårt att komma på vem man vill vara och vad man vill göra, när livet runtomkring blir viktigare, än livet som pågår inom en.

Så såg mitt liv ut. Så här i efterhand hade jag prioriterat annorlunda och gjort de här sakerna i en annan ordning. Jag hade lyssnat mer på min egen inre röst, än på vad jag trodde att andra förväntade sig av mig.

Jag känner flera kvinnor som upplever att deras biologiska längtan efter barn, har sinat ganska rejält mellan 30-40 års ålder. För några har den försvunnit helt, och de har valt att helt enkelt inte skaffa barn. För andra har längtan övergått till en mental tanke. De är beredda att skaffa barn med vem som helst, innan det är för sent. Några har haft kvar sin längtan och istället fått väldigt svårt att bli gravida. Listan kan göras lång. Detta stämmer förstås inte på alla.

Människors liv har förändrats enormt mycket de senaste ca 50 åren. Vi lever i en föränderlig tid och uppmanas till att söka svaren på våra personliga frågor, utanför oss själva. Vi lever utifrån och in.
Vi jämför vårt inre med andra människors yttre. Istället för att vara de vi är, unika på vårt eget speciella sätt. Hur det än är, ser våra kroppar och biologiska funktioner ungefär likadana ut som för 20 000 år sedan. Mänskligheten håller på att virra bort sig själv i vår mentala och välplanerade värld.

Jag har som mogen kvinna uppbringat modet att våga strunta i det mesta av samhällets normer, och litar på att jag har svaren inom mig, om jag bara tar mig tid att lyssna.

Jag är den viktigaste personen i mitt liv.

DELA

Om bloggen Karin Mindful

Jag heter Karin, är 44 år, gift med Niclas, trångbodd och gravid med mitt fjärde barn samt har två bonusbarn och en fransk bulldog. Min blogg kommer att handla om förhållningssätt till att vara mamma, kvinna och väninna i min stora härliga och spretiga stjärnfamilj. ”Allt kan man ta ifrån människan, utom en sak – den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig” /Viktor Frankl

Föregående artikelEn tidning för oss gravida, mammor
Nästa artikelSedan sist – Instagram