Mrs Hybris…

654


v 38 nu. Datumet är passerat  för att vår bäbis ska födas inom felmarginalen. Häftigt! Men för att inte bli för övervänt försöker jag ställa in mig på att det blir i maj. Min självbild säger mig dessutom att jag fortfarande fungerar som vanligt. Trots att jag gång på gång blir överbevisad. Inte bara att jag stöter i magen varje gång jag försöker slinka in i duschkabinen hemma, utan jag tar överlagda beslut som inte har någon verklighetsförankring.

Idag till exempel stövlade jag naivt iväg mot stan för att uträtta ett par ärenden. En i vanliga fall lätt promenad på bara dryga 2 km enkelväg. Till mitt försvar hade jag i alla fall dragit på mig bäckenbältet. Eller, jag vände tillbaka efter det när mina fogar påminde mig vid postlådan efter 20 meter. Ändå inte en tanke på back-up-plan med alternativa färdsätt hem. Eller proviant. Med följden att jag efter att i första butiken svimfärdig tvingats sätta mig ner på en pall bara orkade ett ärende till innan jag med oförrättat värv beslöt att vända hem.

Och hemvägen var en enda utdragen pina där jag funderade på om jag skulle lägga mig i dikesrenen och förbannade att jag inte letat reda på en buss. Jag har aldrig åkt buss mellan vårt hus och centrum och tanken hade inte ens slagit mig. Fortfarande har jag ingen aning om vart rutten går eller vilka hållplatser jag eventuellt kunnat söka mig till längs vägen. Och att sätta mig på något fik med divan för att få tillbaka blodtrycket och höja blodsockret fanns inte i min föreställningsvärld förrän långt efter att jag lämnat centrum (att bara sitta ner hjälper tyvärr inte mot min yrsel – om det främst beror på tryck mot vena cava eller att blodtrycket tvärdyker vet jag inte).IMAG4134

I alla fall blev turen inte särskilt njutbar. Och med värken över symfysen och bäckenlederna efteråt var det knappast värt det. Min man bara skakar samtidigt trött och roat huvudet. Det var inte direkt första gången jag överskattade min förmåga. Under min senaste skidtur på påskdagen till exempel dristade jag mig till att runda en ö på sockriga skoterspår. Utan vatten eller telefon. Rundan visade sig vara dubbelt så lång som jag mindes och jag ägnade halva vägen åt att gråtfärdig fantisera om att min man skulle komma och möta mig med saft och en draglina. De 10 km tog dryga 2 h. Varför lär jag mig aldrig?

Kanske för att tilltron till vår egen förmåga är bland det viktigaste vi har? Utan den skulle jag knappast komma någonstans. Dessutom skulle tillvaron bli förbaskat mycket tristare. Visst brukar vi säga att människan klarar betydligt mer än hon tror? Jag är övertygad om att vi behöver våga spänna bågen och misslyckas. Gång på gång. Jag är beredd att göra det igen för att behålla lusten att testa. När det gäller sådana här saker vill jag inte bli realistisk. Jag vill fortsätta våga och tro att det fungerar.

En eloge förresten till mina nya stövlar som inte bara sitter kvar på foten och håller vätan ute. De är fantastiskt enkla att dra på och av även med en gigantisk mage som är i vägen för det mesta!

DELA

Om bloggen Äventyra mera

Jag heter Moa och är en backpackersjäl som med min livskamrat har rotat mig i min hemstad. Med två barn och ett tredje på väg lockas jag fortfarande ut på äventyr – men inte nödvändigtvis vidlyftiga!

Jag skriver om min passion för pudersnö och yllekläder. Om hur jag lapar energi framför brasan, varför jag packar plastpåsar och kladdnötter och om friheten att kunna bära barn i obanad terräng.

Både privat och i mitt jobb som sjukgymnast möter jag alltför ofta nerstressade föräldrar. Här vill jag också dela mina bästa tips för att balansera äventyrstörsten, vardagen och behovet av vila. Jag vill inspirera till att släppa prestige och kontroll, sänka ribban och våga kasta sig ut i det okända! Välkommen!

Föregående artikelUnderbara motionscykel!
Nästa artikelTankar på döden…