Låt kärleken vinna över rädslan

648


För snart 10 år sedan pratade jag med en man som då var i 80 års åldern. Det här var en tidpunkt i livet där jag var extremt sårad av kärleken och undrade om jag någonsin igen skulle våga älska. Vi kom självklart in på ämnet. Det slutade med att vi pratade i flera timmar.

Han lät mig berätta om mitt liv och mina kärlekar. De få som jag verkligen älskat hade vid det tillfället varit personer som jag blivit blixtförälskad i. Jag visste i princip i samma sekund som jag såg killen att jag ville ha han. Alla dessa gånger hade jag också lyckats fånga den personens hjärta. Jag trodde bara, och då menar jag verkligen BARA, på att kärlek endast var sann om man visste det direkt när man såg personen. Var det ingen man föll för på sekunden så var det heller ingen att lägga energi på.
Efter att ha berättat om mina kärlekar för denna man, så sa han till mig ”Det är ju inte konstigt att du krossar ditt hjärta, alla de du älskat är personer som du blivit förälskad i på en sekund. Alla kärlekar som man blir kär i på en sekund är inte byggda för att hålla. De tar slut på en sekund och personerna går oftast sårade ur det.”

Jag kunde för allt i världen inte ta åt mig det han sa då. Jag i princip skrattade åt honom och sa att sån är inte jag. Blir jag inte kär på en sekund så blir jag aldrig kär. Men det rådet hängde med mig, jag funderade mer på det han sagt.

Jag blev singel sommaren 2004. Har aldrig varit så rädd för kärleken som jag blev då. Jag dejtade någon. Men jag kunde aldrig gå in i något på riktigt.
Bestämde mig på vägen att nästa gång ska det vara på riktigt. Jag ska inte bli så bränd igen. Nästa gång så skulle jag träffa en kille som faktiskt skulle kunna funka. Det började med att jag funderade på vad för ”no no´s”  som fanns. Vad kunde jag inte stå ut med? Vad kunde jag leva med, fast jag inte gillade det? Vad spelar egentligen roll i slutändan? Sen började jag tänka på vilka drag personen behöver ha för att det ska funka. Även här, vad behöver jag? Vad vill jag inte vara utan? Vad i ett förhållande är viktigt? Vad är viktigt hos min partner, kan jag hitta vissa bitar i mina vänner ist? osv osv. Ur allt detta tänkande i flera år så började det växa fram en ”lista” på vad jag ville ha och vad jag inte kunde acceptera.

Jag började med åren upptäcka att det rådet jag fick av den 80 åriga mannen var sant. De jag föll pladask för var ingen jag ville leva med. De passade aldrig in i det jag ville få ut av ett förhållande.
Det tog mig flera år att våga min in i ett riktigt förhållande igen. När jag började känna mig mogen och min ”lista” var klar så tog det ytterligare ett par år…

Sen träffade jag Daniel. För första gången i mitt liv kände jag ”han vill jag veta mer om”. Jag föll inte pladask. Men något väcktes. Något som jag aldrig känt förut. Jag blev nyfiken på en helt ny nivå.
Min nyfikenhet ledde till att hans intresse väcktes. Hade jag inte hört av mig igen hade jag varit den tjejen som föll i glömska för honom. Sen träffades vi en gång till. Den gången var också något helt nytt för mig. Jag mådde bara så där skönt bra i hans sällskap. Han fick mig att ligga vaken och prata bort hela natten. Inga krav. Ingen press. Inga förväntningar. Vi bara var. Inte ens en puss. Vi bara låg i varandras armar och lärde känna varann. Det var bara så fantastiskt. Pussen kom först när vi skulle skiljas åt.

Han var inte den jag trodde att jag skulle träffa. Men allt suddades ut när vi lärde känna varann. Ju mer jag fick veta om honom, desto mer tyckte jag om honom. Efter några månader kunde jag säga att jag älskar honom. Det var verkligen nytt för mig. Allt växte fram. Allt har varit så rätt med honom. Han uppfyller min ”lista” och har dessutom en hel del plus förutom den. Han får mig att känna mig trygg. Han älskar mig för att jag är den jag är. Jag älskar honom för den han är. Jag har som sagt aldrig mått så här bra, så här långt in i ett förhållande. Det kommer stunder då jag känner mig nykär igen. Han är det finaste jag vet. Och nu ska vi få världens finaste barn och få bli en familj. Mitt liv har aldrig nått dessa höjder innan.

Jag skulle inte göra något för att förstöra det vi har. Jag vet att det kommer att komma stunder där det är någon annan som charmar en. Det kommer att komma stunder som är jobbiga. Det kommer att komma stunder där någon charmar honom. Men jag kommer aldrig låta de stunderna få riskera något. Det är inte värt det. Jag vet av erfarenhet att så bra som vi har det, det är sällsynt. Det finns ingen säkerhet i att det kommer att bli så bra som jag har det nu om jag byter ”linje”. Det är inte värt att riskera. I nuläget kan jag verkligen inte se att jag kommer lämna detta i första taget, jag kommer kämpa hårt och in i det sista innan jag kommer till den punkten. Jag hoppas även att Daniel kommer att göra det samma för oss.

Det finns aldrig några garantier när man lever i ett förhållande. Det finns aldrig något som säger att det kommer att hålla livet ut eller att man aldrig sårar varandra. Det kommer säkert att dyka upp saker som man inte visste om sin partner. Frågan är hur man vill leva. Jag vill inte vara rädd för att älska, jag vill inte att rädslan ska vinna över min lycka. Jag väljer att älska. Jag väljer att vara lycklig. Att leva i ett förhållande, att älska är att ta risken att bli sårad. Jag är villig att ta den risken igen för att få älska och vara lycklig. Jag kommer kämpa för att få älska och vara lycklig. Jag kommer att ta varje motgång när den dyker upp och fortsätta kämpa för styrkan som finns mellan oss. Kärleken kan övervinna mycket. Låt inte rädslan ta över och förstöra något fint. Låt kärleken vinna över rädslan.

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden.
För några år sedan träffade jag en kille som jag kände ”han vill jag veta mer om” om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, ”så klart att jag vill”. Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.

Föregående artikelSkräckblandad längtan
Nästa artikel30+0 en magisk gräns