Kastas rakt in i min egen svaghet

630


Just nu handlar mycket i mitt och i vårat liv om graviditeten. Vi valde ju att försöka bli en familj. Och vi är verkligen på väg att bli en familj på riktigt, eftersom att vi väntar tillskott med två små pojkar. I år kommer vi att få träffa dessa krabater. Så det är väldigt mycket i våra liv som kretsar kring att få barn i familjen och som handlar om graviditeten.
Jag har inte haft en extremt jobbig graviditet men den har verkligen inte varit något dansande på rosa moln heller. Jag har ändå klarat av mitt jobb och kämpat på med det mesta. Men sen i vecka 20 har jag inte kunnat jobba, då risken för att föda för tidigt är för överhängande.

Nu när jag får röra mig lite igen men fortfarande måste ta det väldigt lugnt har jag blivit galet medveten om hur beroende man är av sin partner eller folk omkring en. Jag hade ju aldrig klarat av det här själv. Tänk alla som faktiskt blir lämnade eller kanske till och med väljer att skaffa barn fast de är själva. Vilka supermänniskor de måste vara. Speciellt om man väntar tvillingar. Det är ju inte många som har enkla graviditeter när de väntar tvillingar, plus att det är dubbelt så tungt.

Jag kan inte ens förklara hur allt är. Som det här begreppet ”tungt”, vad innebär det egentligen? Det är ju inte så att det blir tungt, som att bära massa vikter eller kassar, ryggsäckar eller what ever. Det blir tungt på ett helt annat sätt. Det börjar med att man blir andfådd av minsta lilla grej. Sånt som man aldrig förut blivit andfådd av tidigare, som tex att resa sig upp, dricka vatten osv. Sen börjar man känna sig tung. Men inte tung som i att man inte orkar. Utan tung som i att kroppen inte riktigt håller ihop. Det är så svårt att förklara. Som att kroppen inte riktigt orkar, fast rent styrkemässigt så är det inte ansträngande. Sen kommer den här känslan av att man är otymplig. Magen slår i över allt. Man kan inte komma förbi på ställen där man ”drog in magen” förut. Det går nämligen inte att ”dra in” en gravidmage mer än kanske någon cm. Man är fortfarande lika bred, utåt.

Att bli så beroende av någon annan. Jag tror aldrig att jag varit så beroende av någon annan innan. Och känslan i kroppen är så extremt obehaglig. För det är inte så att du rent styrkemässigt inte orkar eller rent psykiskt inte orkar. Man har energi för att flytta berg känns det som. Men man får inte. Man får inte lyfta. Man får inte anstränga sig. Man får inte gå i trappor. Man har energin, man har styrkan, man har den psykiska orken. Men kroppen säger ”NEJ!!!”. Så vill man ha barn och man vill att de ska överleva så blir man extremt beroende av att få hjälp. Annars är risken att föda för tidigt alldeles för överhängande.

Det går inte att förklara för någon som aldrig varit där. Jag trodde att jag förstod när folk berättade. Men det här, det är något annat. Att få ha Daniel i mitt liv gör mig stark. Men hur hittar man styrka när man är själv? Hur klarar man av en tvillinggraviditet själv?

Jag känner mig som om jag är inlåst i, ja jag vet inte riktigt vad. Låst vid välviljan för mina barn. För att barnen ska få överleva och få en chans att kunna födas starka och välmående så känns det som att jag offrar en extremt stor bit av mig själv. Jag går emot alla mina principer och alla mina styrkor. Jag kastar mig rakt in i min egen svaghet. Rakt in i det jag är sämst på. Det är som att köra bil i djupsnö, väldigt jobbigt att ta sig fram. Man skottar i oändlighet för att ta sig några meter. Medan man skottar snöar det och fylls på igen, så man blir bara mer och mer beroende av vilan.

Min största svaghet är ”att inte göra ett skit”. Jag är så extremt dålig på det, så jag vet inte ens hur man gör det. Men nu har jag fått träna på det i snart 5 veckor. Varje dag biter jag ihop och tänker ”en dag närmare”, ”snart är det över”, ”det är en kort period av mitt liv”.

För mig är denna graviditet verkligen en prövning.

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden.
För några år sedan träffade jag en kille som jag kände ”han vill jag veta mer om” om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, ”så klart att jag vill”. Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.

Föregående artikelPlacenta Previa – lågt liggande moderkaka
Nästa artikelVad ska jag dricka?