Inlåst

509


Igår höll jag verkligen på att falla i bitar. Livet kändes enormt tungt. För att förklara så att ni kanske ska kunna förstå mig bättre, så ska jag berätta lite hur jag är som person och fungerar.

Jag har ett enormt behov av att göra ”nytta”. Har hela mitt liv kämpat för ”jag kan själv”, men livet har även lärt mig att jag måste kunna be om hjälp ibland. Men för det mesta strävar jag efter att klara mig själv och kunna saker själv. Jag vill kunna själv och har genom ett sådant liv lärt mig lite om extremt mycket. Är inte expert på något men jag kan lite om det mesta. Varje sak jag kommer över vill jag lära mig mer om.
Med tiden så har jag lärt mig att kunna slappna av och sitta stilla längre stunder. Men jag behöver hitta en ”motivation” till att kunna sitta stilla. Har alltid varit en enormt aktiv människa och i behov av att det ska vara ”en mening” bakom det jag gör. Jag har haft jätte svårt att göra saker som jag inte finner en mening till/för. Jag gillar att hitta lösningar och har alltid varit fokuserad på att allt går att lösa.

Så, redan nu kanske ni kan förstå hur det varit för mig att vara ”sängbunden”?
Igår höll jag verkligen på att bryta ihop, men jag kände att jag behövde en ”urladdning”, så jag tillät mig att ha en ruskigt negativ dag igår. I stort sett hela dagen låg jag i sängen. När Daniel var hem på lunchen så tog jag mig ut i köket och när Daniel kom hem flyttade jag från sängen till soffan. Annars låg jag i sängen hela dagen. Jag grät om vart annat och kände den där hopplöshetskänslan, men tänkte att idag kan jag känna så här, imorgon tar jag tag i det och gör något åt det.

Att behöva be om hjälp för att klara av vardagliga saker har varit fruktansvärt. Att inte kunna hjälpa till. Att bara sitta/ligga där och titta på när alla andra gör. Kanske till och med beordra andra vad de ska göra, utan att själv göra ett skit, det har varit fruktansvärt. Det har verkligen känts som ett nederlag. Som att jag har fått ge upp hela mig själv och den personen jag är. En kompis sa ”du måste svälja din stolthet”. Han hade lite rätt i det han sa och han fick mig att känna mig som min envisa gamla morfar, nä han levde. Som att man in i det sista ska göra saker själv och stjälpa sig själv på vägen. Han hade ju rätt i det han sa, det handlade om att jag faktiskt var tvungen att svälja min stolthet och kunna be om hjälp och inse att jag behöver hjälpen, innan det går illa.

Denna vecka som jag varit ordinerad sängläge har varit extremt jobbig. Första dagarna var ändå okej, då kändes det fortfarande uthärdligt. Men igår då brast allt. Jag orkade inte längre hålla ihop. Hur skulle jag stå ut i månader till? Jag började allvarligt att spekulera i när jag skulle kunna föda med gott samvete, utan att vänta ut alla 38 veckor. Jag vill ju heller inte skada mina barn för resten av deras liv bara för att jag inte ”stod ut” i några veckor till. Det skulle vara fruktansvärt att leva med resten av sitt och deras liv.

Att inte kunna göra någonting som är av nytta eller av vikt, att vara så beroende av sin sambo har varit fruktansvärt. Fruktansvärt av den anledning att jag inte vill behöva vara beroende av någon. Jag har hela mitt liv kämpat för att stå på egna ben och kunna klara mig själv. Att be om hjälp med de enklaste sakerna har varit som att tvingas bli en person jag inte är.
Så igår innan vi la oss för att sova så pratade jag med Daniel och bad om ursäkt. För denna påfrestning på mig har ju gjort mig till en (enligt mig) fruktansvärt människa. Där jag bara gnäller och är negativ. Jag säger sällan nå gott och vad jag än säger, säger jag på fel sätt eller med fel ton. Så jag har känt mig som en fruktansvärt människa sista dagarna.

Men nån stans kan jag känna att det en annan kompis sa för några veckor sen verkligen stämmer. Men ändå så känns det egoistiskt och elakt att tänka så. Hon sa nämligen ”allt det som vi får uppleva med våra kroppar och stå ut med under en graviditet så tycker inte jag att det är mer än rättvist att sambon får ta lite av det”. Det är ju ändå så lite som ”pyser ut”, som ens sambo får ”lida” av, om jag jämför med allt som man själv får stå ut med.

Sen vet jag att Daniel har lite svårt att förstå mig och kommer förmodligen aldrig ens vara i närheten av att förstå denna rastlöshet som jag har. Jag behöver få göra saker och behöver få känna mig till nytta. Där är Daniel och jag så extremt olika. Han skulle kunna med gott samvete ligga i sängen och på soffan hela dagarna och be om hjälp. Han skulle förmodligen njuta ganska mycket av detta tillstånd. Så på ett sätt kan jag känna att det är extremt orättvist, men å andra sidan så kanske det är bra både för han och för mig att det är jag som har detta. Jag får känna av den här maktlösheten och träna på att ”inte göra något alls” eller som mamma sa ”se det som en vila nu innan du får barn”. För Daniel är det bra att han får träna lite på att få saker gjort. Jag är en doer människa, det är jag som är drivet i vår familj. Daniel är personen som vill tänka igenom och grunda på saker ordentligt innan det händer något. Han skulle nog gärna skjuta på saker i all evighet om det bara gick. Men det gör en bra balans i vår familj. Jag ser till att saker händer och Daniel bromsar när det behövs. 🙂

Igår kände jag mig som inlåst i min egen kropp. Även om jag vet att det är en dum jämförelse så kände jag att det är nog så här man känner efter kanske en olycka, när man inte kan röra sig som man brukar och blir beroende av sin familj och sin sambo. Även om man kan bli mer beroende än vad jag blev så är det nog den känslan som jag kände igår, att vara inlåst i sin kropp. Begränsad och så utsatt på någe vis. Det värsta för mig har nog varit att jag vet att rent ”fysiskt” så klarar jag av att göra allt jag vill, men risken att förlösas för tidigt har varit för överhängande och obehaglig att man blir inlåst i sig själv och så beroende av omvärlden.

Men idag vaknade jag med ny kraft och med nya tag. Idag har jag bestämt mig för att förändra detta och få känna att jag gör något bra av detta. Och nu på förmiddagen hände en underbar sak och det ska jag berätta om i nästa inlägg. 🙂

Lägger upp en bild från en tavla jag köpt till barnrummet, tycker den passar till detta inlägg 🙂

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden.
För några år sedan träffade jag en kille som jag kände ”han vill jag veta mer om” om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, ”så klart att jag vill”. Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.

Föregående artikelVarje dag kommer vi närmare
Nästa artikelMed en mage stor som ett hus