I mitt livs sämsta form – och gravid

793


Alltså, till det här med att vänta barn. Under min nuvarande graviditet har jag i ärlighetens namn mått skit. Jag har kräkts, varit bisarrt trött och yr och i princip inte rört på mig på sju månader. Mitt jobb som jag vanligtvis trivs med har varit svintungt. Helst har jag legat i sängen med en kudde mellan knäna och knappt haft lust att träffa människor. Fyra veckor till beräknad födelse känns fortfarande som en evighet och att skriva är ett sätt att gräva fram lust och kraft även hos mig själv.

En morgon för ett par veckor sedan var vi i fjällen och vaknade till ett magiskt ljus. Det låg orörd pudersnö utanför fönstret som man bara vill plöja igenom på snowboard…. Men i graviditetsvecka 34 var det liksom inte lika upphetsande som det hade varit ett annat år (som när jag tog fotot här till exempel). Det är sådana dagar jag avundas min man. Som får vänta barn utan en enda av alla fysiska krämpor som drabbar oss gravida.

28184_536724163047165_2120100174_nJag saknar min vanliga kropp och framför allt ork. Med två bäbisperioder i bagaget vet jag att livet som nyförlöst knappast heller bara är en dans på rosor. Men nu längtar jag ihjäl mig efter att på riktigt få träffa bäbisen. Och jag ser fram emot resan till att bli mitt vanliga jag igen. Utan mage. Utan rädsla för att skada en skör ofödd bäbis när jag äter mögelost, åker skidor eller jobbar intensivt. Jag vill klättra, springa, dansa och dricka vin!

Eftersom jag idag är i mitt livs sämsta form – helt ohotat – vet jag att vägen tillbaka är lång. Från att som nu dra mig för en promenad till förskolan på 200 m till att åter känna mig stark. Jag har aldrig varit något träningsfenomen, men jag vill åter känna glädje i att röra på mig. Ni vet den där känslan av att det spritter i benen. Känner någon av er likadant? Att den här resan från plusset tagit ner dig på botten av din fysiska förmåga. Att du knappt känner igen dig själv? Ska vi följas? Vi kan använda den här bloggen som ett verktyg på vägen och ett forum för att dela tankar och hitta styrkan och lusten att fortsätta sträva tillbaka. Om du vill!

DELA

Om bloggen Äventyra mera

Jag heter Moa och är en backpackersjäl som med min livskamrat har rotat mig i min hemstad. Med två barn och ett tredje på väg lockas jag fortfarande ut på äventyr – men inte nödvändigtvis vidlyftiga!

Jag skriver om min passion för pudersnö och yllekläder. Om hur jag lapar energi framför brasan, varför jag packar plastpåsar och kladdnötter och om friheten att kunna bära barn i obanad terräng.

Både privat och i mitt jobb som sjukgymnast möter jag alltför ofta nerstressade föräldrar. Här vill jag också dela mina bästa tips för att balansera äventyrstörsten, vardagen och behovet av vila. Jag vill inspirera till att släppa prestige och kontroll, sänka ribban och våga kasta sig ut i det okända! Välkommen!

Föregående artikelDet finns gott hopp!
Nästa artikelKUB – att göra fosterdiagnostik eller inte