Ny dag gryr

529


Imorse såg jag en ny dag gry. Det fick mig att tänka på livet och vilka möjligheter man faktiskt har. Bilden är utsikten från vår ytterdörr.

Jag har nu fyllt 34 för ett tag sen och kan konstatera att i stort sett ingenting blev som jag trodde. När man var barn och tonåring och drömde om framtiden så hade man en helt annan syn än allt det som faktiskt hände. Saker som man trodde att man skulle få avklarade på bara några år är bara påbörjade. Andra saker som man trodde blev helt enkelt inte som man föreställt sig. Livet förändrades.

När jag var yngre så sa jag att när jag gått ut skolan så ska jag bara resa runt och arbeta i olika länder. Helst med skadade vilda djur och på barnhem. Kanske på någon gård, ute på åkrarna. Sen trodde jag att jag skulle sätta ner mina rötter nån stans, köpa hus och skaffa barn runt 25. Jag föreställde mig att när jag var 35 så skulle jag ha kanske tre barn och leva för min familj. Men ha mina vänner som man hade kvar från skolan och träffas regelbundet och prata om livet. Jag skulle på kvällarna sitta i soffan framför den öppna spisen och dricka te. Jag trodde verkligen att detta var det som skulle hända i mitt liv.

Men hur blev verkligheten då? Jag kan ju säga att jag är långt ifrån det som jag föreställde mig vid min ålder. Men jag börjar närma mig några av punkterna iallafall.

När jag gick ut skolan var jag så där upp över öronen förälskad i en skåning. Han fick mig att flytta ner till skåne. Men han sa att om jag påbörjade mina utomlandsplaner så skulle han inte stanna. Ung och dum som man är så tänkte jag att då får jag hoppa över det steget helt enkelt. Jag hade ju funnit kärleken. Jag satsade på att köpa hus och stadga mig där. Men vi var för unga och bromsandet av det jag ville blev tillslut ett så stort hinder i vårat förhållande att vi gick skilda vägar. Mitt hjärta var krossat och jag lämnade det där med kärlek bakom mig. Det tog bara ungefär ett halvår, sen bodde jag utomlands. Jag hann med att bo i både Grekland och Spanien, men jag jobbade aldrig med det som jag trodde. Jag jobbade på hotell och som försäljare. Det slutade med att jag blev sjuk och flyttade hem för att förstå vad för sjuk jag var. Jag svor på att flytta utomlands igen så fort jag mådde bra. Men jag kom aldrig iväg igen. Fortfarande sårad av kärleken påbörjade jag ett liv ensam. Min själ var för orolig och tillslut orkade kroppen inte med det tempo jag ville hålla. Jag var tvungen att ta tag i mig och mina sorger. Jag flyttade då från staden och från alla jag kände, för att få distans till saker och ting. Hittade mig själv och vad jag faktiskt ansåg vara viktigt i livet. Jag började vid denna tidpunkt känna att det var dax att släppa in någon i mitt liv igen. Alltså våga satsa på kärleken igen. Jag ägnade något år åt att fundera på vem jag skulle kunna släppa in i mitt liv. Skapade mig lite ramar för vem denna person kunde vara. Sen var jag noga med att följa dessa ramar. Ett par år senare så träffade jag en kille som passade in i denna mall och han var dessutom mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig. Idag, ytterligare några år senare så är vi sambo, husägare sen 1 1/2 år tillbaka och väntar nu tvillingar. Så nej, livet blev inte som jag trodde. Jag är snart 35, jag bor i hus, jag har sambo. Men våra barn kommer nästan vara nyfödda när jag fyller 35 och jag sitter inte framför öppna spisen och dricker te.

Är detta bättre eller sämre än det man föreställde sig som barn/tonåring? Jag skulle vilja säga att det är ett liv fullt med vad ett liv innebär. Jag fyllde ut det lite med mitt liv, lite verklighet. Jag tillät mig att inte ha bråttom och ta allt i den takt som behövdes. Sen har det ju hänt sjukt mycket under tiden, som jag inte nämnt, den historien skulle bli för lång. Men man har lärt sig att leva sitt liv.

Att skaffa barn nu istället för 10 år sen, är det bra eller dåligt? Jag tror att det finns både fördelar och nackdelar med det. Både för mig och för barnen. Så jag lägger ingen vikt i den tanken.

För mig känns det här bra. Jag är nöjd med mitt liv, även om det inte blev som jag trodde. Idag så kan jag tro att jag aldrig hade kunnat få det liv som jag trodde att jag skulle få. Det kanske nånstans är det som jag drömmer om, just för att det är ouppnåeligt för mig. Jag har haft en alldeles för rastlös själ för att kunna klara av ett sånt liv. Jag har behövt ha mina år till att få leva lite wild and crazy och att på vägen få lära känna mig själv och nu vid 34 kunna leva ett ganska lugnt liv. Där jag gör det jag vill av livet och det jag trivs med. Jag vet vad som är viktigt för mig. Jag vet vad jag behöver och ser till att försöka hålla den balansen. Så jag är riktigt nöjd med mitt liv, trots att man varit ute i snåren ibland och villat. Jag behövde helt enkelt det för att komma dit där jag är nu.
Jag ser även fram emot att få leva detta liv och få se var livet bär mig innan jag når slutet.

Är du nöjd med hur ditt liv blev?

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden.
För några år sedan träffade jag en kille som jag kände ”han vill jag veta mer om” om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, ”så klart att jag vill”. Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.

Föregående artikelSnart dax…
Nästa artikelMer död än levande idag!