En sån där dag….

499


Igår var en sån där dag man bara vill dra täcket över huvudet och glömma bort att man existerar.

Jag hade en fruktansvärt natt, till igår. Kunde nästan inte sova något alls, fast jag var trött. Jag vaknade efter kanske 10-15 min sömn hela natten. Jag hade ont i magen, alvedonen hjälpte inte. Smärtan i kroppen gjorde det svårt att somna, hur jag än låg så gjorde det ont. Antingen i någon led eller i skelettet. Barnen sparkade ganska mycket. Jag mådde illa. Det kändes som att allt som kunde förstöra den nattsömnen fanns där.
Efter fler timmars försökande att sova så ringde klockan och det var dax att kliva upp. Jag hade bara lust att sätta mig och stortjuta som en förtvivlad treåring.
Men man är ju inte mer än människa och på det dessutom svensk, så jag bet ihop och klev upp. Med gråten hängandes bakom ögonlocken fick jag på mig kläder och insåg att bilen var full med snö. Tack och lov behövde inte bilen skrapas, det räckte med att använda vindrutetorkarna.

Det var tokhalt ute och på den korta sträckan till barnmorskan såg jag flertalet olyckor och jag var tacksam att jag åkt tidigare hemifrån, då trafiken knappt rullade framåt på vissa sträckor.
När jag går från parkeringen upp mot barnmorskan funderar jag på hur jag ska tackla barnmorskans ständiga fråga ”hur mår du?”. Så fort jag kände efter så gjorde sig de där gömda tårarna sig påminda. Jag gav upp att tänka och gick bara in.
Inne hos barnmorskan fick jag torka bort nån enstaka tår som trängde fram då och då lite envist. Jag orkar inte bryta ihop. Utan bet ihop och försökte hålla mig kort.

När jag var klar på sjukhuset så mötte jag upp en kompis som även hon är gravid och även hon precis varit hos barnmorskan. Hon mådde inte heller jätte bra denna dag. Så vi tog en fika och gnällde av oss lite. Det är inte en dans på rosor att vara gravid. I alla fall inte för alla och inte alltid.
Så där satt vi och bara klagade. Det var skönt att få ur sig lite. Och det känns nån stans mer legitimt att klaga till någon som också är gravid och inte heller mår så bra just nu.

Jag tycker att jag hållit ihop och haft bra mod under i stort sett hela min graviditet, men igår var den min tur att må skit. Jag kände mig verkligen som ett barn som var beredd att bryta ihop när som helst.

Men så åkte jag o mötte upp en kompis från Västerås. Vi pratade om allt möjligt. Lite grann om hur skit det är att må som jag gjorde men mycket om livet och allt annat runt om. Det var verkligen superskönt. Hon hade även med en present till mig, då hon inte kunde komma på babyshowern i helgen som var. Så jag fick en skön eftermiddag med underbaraste Linda. Hon fick mig att må ganska bra trots allt och glömma bort hur slut jag egentligen var.

Men när jag kom hem. Jag var så slut och kroppen ville i stort sett bara dö. När jag kör upp på vår uppfart inser jag att jag hade behövt handla och att jag glömt hämta ut ett paket. Daniel är min räddning i såna här tillfällen. Så jag skickade iväg ett sms och frågade om han orkade göra mig dessa tjänster efter jobbet. Han ställde upp även denna gång, min underbara man. Han är verkligen min räddning nu för tiden.
Jag hade kunna lagt mig i backen, i snön och bara fått ligga där en stund. Men jag tog min sista kraft till att ta mig upp för backen hemma, in i huset och kraschade i soffan. Där hittade Daniel mig när han kom hem. Jag hade fått sova i nästan två timmar. Nu kändes inte allt lika tungt och förtvivlat längre.

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden.
För några år sedan träffade jag en kille som jag kände ”han vill jag veta mer om” om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, ”så klart att jag vill”. Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.

Föregående artikelVisste du att…
Nästa artikelPloppande navlar….