En annan syn på smärtan

480


Läste just igenom inlägget som heter ”Inte långt kvar, min enda räddning”.
Flera saker passerade huvudet på mig medan jag läste det. Jag har absolut kvar alla symptom som jag beskriver i inlägget. Men jag mår bättre och känner mig starkare psykiskt igen. Ibland behöver man bara få bryta ihop och tömma ur sig lite av smärtan.

När jag visade det inlägget för Daniel, så att han skulle förstå lite av det jag går igenom (för det är inte lätt för honom att förstå hur jag mår och hur jag har det), så sa han ”hade man inte ångest så fick man det när man läste inlägget”. Hmm, idag kan jag inte hålla med. Men då, när jag skrev inlägget, då gissade jag att det var så. Eftersom att jag mådde så dåligt när jag skrev det inlägget och verkligen lät allt bara forsa ur mig. Men idag kan jag se inlägget med andra ögon. Jag kan se den verklighet som faktiskt finns i det inlägget. Men jag kan också se att det inte behöver innebära ”ångest”, som Daniel uttrycker.

Om jag ser det med dagens ögon så känner jag att ja, så mår jag även idag. Men jag låter inte det ta över och påverka mig för mycket. Jag håller humöret uppe och kämpar på ändå. För att förklara lite bättre hur jag menar måste jag berätta hur jag fungerar som person.
Dels så är jag en person som försöker att inte gnälla, absolut händer det att jag gör det. Men jag tror inte på gnäll. Vad tjänar det till? Man ska absolut få gnälla ibland och lätta på trycket. Men att hela tiden berätta för folk hur ont det gör och hur dåligt jag mår tror jag dels påverkar mig så att jag kommer att må ännu sämre och dels så skulle folk inte orka lyssna.
Jag vill inte utsätta andra för så mycket gnäll och negativitet. Jag försöker att bita ihop och tuffar på ändå. Absolut kan jag sippra ur mig lite av allt jag känner. Men jag tömmer i stort sett aldrig ur mig allt, speciellt inte på en person eller under en längre tid.

Negativitet föder negativitet. Jag är rädd för att jag fastnar i en ond spiral om jag skulle börja gå o berätta hur dåligt jag mår hela tiden. Men det är inte så att jag ljuger och säger att det är bra heller. Men jag kan vrida lite på det och säga ”bortsett från graviditeten mår jag bra”, och då tror jag inte alls att jag ljuger. För att det som påverkar mig mest just nu med smärtor av olika slag är graviditeten. Jag tror att jag skulle må ganska bra om jag ännu inte blivit gravid. Inte så att jag önskar att jag aldrig skulle blivit gravid. Det känns snarare skönt, så att det snart är över…

Jag har alltid velat ha två barn. Nu får jag två på en gång. Så jag är ju klar med detta sen. Jag skulle nog inte frivilligt vara gravid igen. För mig har det inneburit en hel del smärta på olika nivåer och på olika sätt. Men jag ser fram emot det som kommer sen….

Nån stans så tror jag att detta gör och har gjort mig starkare. Fokus på styrkan och det positiva nu, även om det ”onda” finns där i bakgrunden.

 

Bilden är från vår tomt. Börjar ploppa upp blommor överallt nu. 🙂

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden.
För några år sedan träffade jag en kille som jag kände ”han vill jag veta mer om” om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, ”så klart att jag vill”. Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.

Föregående artikelSista ultraljudet vi var på
Nästa artikelDet här händer i gravidvecka 41-42