Del 4: Helvetets timmar

808


Del 4 av 4 från förlossningen:
Barnens rullande säng och Daniels ryggtavla syntes inte längre. Jag visste knappt hur mina barn såg ut. Jag visste inte om barnen var sjuka. Allt jag visste var att de behövde värme. Ångesten steg och jag kände att jag kämpade för att inte få en panikångestattack. Tårarna rann och allt kändes fruktansvärt.

Jag visste att min kropp inte mådde helt bra. Jag hade sedan operationen skakat något helt enormt. De hade bett mig slappna av, men jag var redan helt avslappnad. I alla fall muskelmässigt. Men kroppen skakade nästan så mycket så att man skulle kunna tro att jag hade ett epileptiskt anfall, fast i vaket tillstånd. De frågade om jag frös. Men det gjorde jag inte. Kroppen fortsatte att skaka. De trodde inte på att jag slappnade av, så jag fick nån spruta som skulle få musklerna att slappna av. Men den hjälpte inte.

Hela detta kring mig och min kropp var så fruktansvärt ointressant. Hur mådde mina barn? Allt jag ville var att få vara med Daniel och våra barn. Varför var man tvungen att ta dem ifrån mig? Jag försökte verkligen med allt. Kunde inte jag få ligga på BB med barnen medan de gjorde kontrollerna som behövdes på mig? Kunde inte barnen ligga med på uppvaket? Men ingenting accepterades. Och nu låg jag där, ensam. Daniel hade tagit med sig min mobil. Jag hade ingen som helst kontakt med Daniel. Mådde barnen bra? Eller var de sjuka? Skulle de behöva ligga i kuvös? Det kunde väl inte vara nått sånt när de rullat till BB? Jag fick nästan panik när jag låg där. Kämpade för att inte paniken skulle ta över. Ångesten fyllde hela rummet. Jag hade ångest åt alla som låg där, med mig på uppvaket. Vi var ju ändå några som låg där, dock med skärmväggar mellan oss.

Hade jag kunnat gå så skulle jag gått där ifrån. Men min kropp var så slut, jag kunde inte ens resa mig upp i sängen. Stå på benen kändes orimlig. Jag funderade på allvar att släpa mig ut där ifrån med mina armar. Det borde jag kunna greja.
Jag bad personalen skicka efter min mobil, så att jag kunde få kontakt med Daniel i alla fall. Det tog över 3 timmar innan jag kunde höra av mig till Daniel. Det var tre timmar fulla med ångest. Jag har aldrig känt mig så utlämnad, så utanför, så ensam. Som att jag blev lämnad på en annan planet. Som att min hemstad var bombad och mina barn och min sambo var där men inte gick att få tag på. Levde dom? Hur gick allt? Jag fick inget svar på något alls.

När jag väl fått mobilen och kunde prata med Daniel var allt lugnare. Nu kändes det mer okej. Men ändå så ookej fortfarande. Jag ville ju vara med barnen och med Daniel, med min familj.
Efter bara typ 30 min efter att jag fått mobilen fick jag veta att jag fått ok på allt som skulle checkas av, på uppvaket. Så jag skulle få komma till BB. Jag ville resa mig upp och gå där ifrån när jag fick veta det. Jag ville inte vänta längre, ville till BB Nu!

Hade jag vetat hur lång tid till det skulle ta innan jag kom där ifrån hade jag nog på riktigt gjort ett försök.
De tog nämligen nästan två timmar till innan jag lämnade uppvaket.

När vi ÄNTLIGEN lämnade uppvaket var jag så förväntansfull, så att jag kände mig som ett barn som väntade på godiset. För varje steg (som personalen gjorde, jag låg ju fortfarande i sängen) var jag nu närmare. Snart, snart skulle jag få vara med min familj.
När vi rullade in i korridoren som skulle bli vårat hem den närmaste veckan så fick jag syn på Daniel som rullade omkring på barnen i korridoren. Den känslan var obeskrivlig. Som att jag fick träffa mitt livs kärlek som precis kommit hem från kriget. Hade jag kunnat stå hade jag sprungit fram till Daniel och omfamnat honom. Min familj. Där var dem. Det spritte i hela kroppen, jag vinkade av lycka. Det känns så här i efterhand lite löjligt. Men jag vinkade och blev helt överlycklig av att bara få se min familj igen. Och få se att de såg ut att må bra allihopa. Nu skulle jag äntligen få spendera tid med min nya familj.

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden. För några år sedan träffade jag en kille som jag kände "han vill jag veta mer om" om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, "så klart att jag vill". Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.
Föregående artikelDel 3: På operationsbordet
Nästa artikelStödperson på förlossningen?