Att amma och BB tiden

841


Jag har funderat mycket kring amningen redan innan barnen var här. Men jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle kunna ge mig så mycket ångest. En av barnmorskorna på BB förstörde verkligen detta för mig. Hon ville väl men var så enormt opedagogisk, så det förstörde allt för mig.
Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att detta var ett känsligt ämne. Berättat att de inte skulle tvinga på mig saker och ta det försiktigt kring detta. Men denna barnmorska var som en ångvält. Jag har alltid varit en stark person som är väldigt svår att få att vackla. Jag har i stort sett aldrig känt mig överkörd. Men på BB var jag känslig, jag kände mig enormt oerfaren (vilket inte var konstigt då jag aldrig ammat) och det visade sig vara ganska lätt att köra över mig.

Hon var som en arg fröken som skulle slå en om man inte gjorde som hon sa. Jag blev livrädd för henne. Jag fick ångest bara jag såg att hon jobbade. Hon tvingade mig att göra saker som inte alls kändes bra. Hon pressade mig till jag grät. Så det tog inte många dagar till jag sa till henne att jag inte ville amma alls då hon satt sån press på mig. Då såg jag först hur hon blev arg, sen såg jag att hon insåg att hon gjort fel. Hon sa att det är mitt val och lämnade rummet. Det tog någon dag så kom en kvinna som var under utbildning. Hon var suverän. Hon räddade upp det så att jag började pumpa i alla fall. Hon hade helt rätt teknik, rätt bemötande och rätt inställning.

Den första barnmorskan var som att få en käftsmäll. Medan den här kvinnan som var under utbildning var som en klappande hand full med kärlek. Hon var verkligen min räddning.

BB i övrigt var en väldigt blandad upplevelse. Vi var där i en vecka. Barnen behövde gå upp i vikt och mina värden behövde vända. Jag hade ganska dåliga värden, både högt blodtryck och väldigt lågt blodvärde. Efter fyra dagar fick jag järndropp, i hopp om att höja blodvärdet. Men det hjälpte inte, jag stannade kvar på nästan 70 (Man ska ha över 120). Dagen efter droppet så beställdes blod, så jag fick två påsar blod. Sen började mitt blodvärde att öka.

Så under dessa dagar/den veckan på BB så fick vi både bra och dåliga upplevelser. Några ur personalen var så enormt fina och hjälpte oss, visade sin värme och fick oss verkligen att må bra. Medan andra gav i alla fall mig magknip.
När vi hade legat där i fem dagar ville vi bara hem. Ändå fick vi stanna i två nätter till. Men personalen under dessa två dygn gjorde att det kändes okej att stanna två nätter till. Vi började känna oss ganska trygga med att åka hem och insåg att vi skulle få det mycket enklare hemma, då vi hade fler hjälpmedel där. Hjälpmedel i form av spjälsäng, babynest, babysitter osv. Så sista dagarna ville vi bara få klartecken att få åka hem.

Vi skulle kunna göra det vi tyckte fungerade utan att behöva ta skit från personalen sen. Jag minns tex att vi fick bli lite ögontjänare kring nappen. Det fick vi skäll för att vi använde. Men ena pojken var verkligen galet snuttig. Han ville inte ha mer mat eller så, han ville bara snutta. Men vi fick ändå absolut inte använda napp. Så vi blev ögontjänare i några dagar när vi tog ur nappen så fort någon kom in i rummet. Men efter några dagar sa vi bara att vi tänkte använda napp, punkt slut. Ändå fick vi pikar om den.

Det var mycket konstiga ”råd” vi fick på BB. Sen absolut enormt många som var bra.

Men lyssna på dessa råd, som vi upplevde som konstiga:
– Snuttar dem så är dem hungriga, spelar ingen roll hur mycket de precis ätit, så länge de snuttar ska de matas.
– Bäbisar sover aldrig, de vilar bara ögonen.
– Man får inte använda napp, det förstör amningen. (absolut vet jag att det kan bli svårare med sugtekniken vid amning, men det förstör den ju inte).
– Du måste tvinga i bäbisen maten, du kan inte mata resten efter en kvart.
– Bäbisen har känsel i naglarna, så man får absolut inte klippa naglarna på dem. (Bvc, sa att vi kan klippa om vi vill men då måste vi vara försiktiga då det är risk att man skadar barnet om man klipper för långt in.)

DELA

Om bloggen Soffiproppan

Halloj, Sofie här. Ser med nyfikenhet på livet och på världen. Har passerat 30 sträcket och är snart närmare 40 än 30, så där mitt i livet brukar många säga. Strävar nu efter ett liv med så få begränsningar som möjligt. Uppskattar lite äventyr, men även relax på fritiden. För några år sedan träffade jag en kille som jag kände "han vill jag veta mer om" om. Våren 2015 flyttade vi till hus. Sen på skottdagen friade jag till min karl och fick det bästa svaret, "så klart att jag vill". Så nu planeras bröllop till sommaren 2017 och vi har nu bestämt oss för att bli en familj på riktigt. Nu väntar vi tvillingar. Var gärna med på vår resa om du vill.
Föregående artikelStödperson på förlossningen?
Nästa artikelEfter snittet