| |
En sak kan man konstatera så här i början av graviditeten: brösten är stora! Jag har alltid tyckt att de där månatliga bröstundersökningarna man ska utföra själv har varit rätt problematiska: man känner efter och känner efter och hittar misstänksamma knölar lite här och där. Att undersöka brösten nu, som gravid, är jätteläskigt. Jag har knölar överallt. Och brösten spänner och ömmar så att det nästan gör ont att ligga på magen. Men stora är de. Och eftersom jag ännu inte börjat lägga på mig någon vikt i övrigt ser jag helt enkelt ut som en smal tjej som genomfört en bröstoperation. Det är ju inte så dumt. Den bistra sanningen är ju att normalt när man går ner i vikt så är brösten den del av kroppen som först minskar i omfång. Men dessa få veckor av ens liv kan man alltså njuta av stor byst och smal kropp. Helt OK.
Om det beror på att jag sover illa och således är lite omtöcknad och inte tänker mig för vet jag inte, men dagen när TV-reparatören ska komma och installera vår kabel-TV är jag iklädd korta shorts och ett linne med inbyggd push-up BH. (Ända sen vi kom till Boston har jag figurerat som hemmafru av den enkla anledningen att jag inte har något jobb. Jag är således ständigt tillgänglig för att ta emot kabelkillar, rörmokare, dammsugarförsäljare, Jehovas Vittnen, kort sagt, vem som helst som har lust att slinka förbi). Nå, in stiger två unga och faktiskt rätt snygga killar som börjar mecka lite med kabelsladden. En av dem insisterar på att spika fast kabeln under hyllan som löper längs väggen för det blir mycket snyggare så. Jag kan knappt bli av med de där killarna. Antagligen utgjorde jag stereotypen för en blond, uttråkad hemmafru som inte har något bättre för sig än att genomföra bröstoperationer för makens surt förvärvade pengar. En hemmafru med stor byst som inget hellre vill än att bli underhållen av två kabelkillar. Är detta min nya identitet? Hur som helst måste jag köpa en ny BH, det är ett som är säkert.
I övrigt mår jag rätt kymigt. Sover som sagt inte speciellt väl och känner mig illamående. Det är en typ av svagt, ihärdigt illamående som inte vill ge med sig. Jag har dock tur som inte behöver gå och kräkas stup i kvarten, vilket inte är särskilt ovanligt. Aptiten är det väl si och så med. Kvällarna är värst, jag har sällan matlust. Lyckas dock oftast få i mig maten vilket är tur i och för sig. En kväll går F och jag på restaurang och jag beställer kyckling. När jag skär i kycklingen ser jag att den är alldeles röd inuti. Ve och fasa! Snacka om listeriarisk. Ibland är det tur att man är lite paranoid av sig och kollar saker och ting en extra gång. Rå kyckling är nog ingen höjdare för Trille (vi har valt att kalla lilla grynet för Trille. Det är lite problematiskt, eftersom Trille för tankarna till en kille och inte en tjej. Och vi har ju faktiskt ingen aning om könet ännu. Men vi har fastnat för Trille. För övrigt har jag fått den högst ovetenskapliga tesen till livs att om man äter mycket kryddstark mat och är sugen på salt under graviditeten, då väntar man en kille. Är man däremot ständigt sugen på sötsaker, ja, då är det en liten tjej. Och om man vill ha både chips och kakor? Jag kan bara dra slutsatsen att barnet blir androgynt).
|
|
