Redan på Köpenhamns flygplats börjar jag få betänkligheter. Det är värmebölja i Frankrike. Jag mår förbannat illa och är slutkörd både mentalt och fysiskt efter alla förberedelser inför bröllopet och själva bröllopsfesten. Kort sagt, jag vill gå in i VIP-loungen och lägga mig ned och dö. Som tur är känner F mig rätt väl, inklusive min tendens att dramatisera livets små missöden. För att inte tala om hur jag brukar misstolka kroppens signaler, så att minsta skavank automatiskt är ett tecken på cancer, HIV eller andra dödliga sjukdomar. Han lyckas således locka med mig på planet till Amsterdam och jag får till och med ned en smörgås på planet. När vi väl landat får vi vår hyrbil. Nu ska vi bila ner till Frankrike. Nu är det så att F är den mest fantastiske man jag någonsin träffat. Bara det faktum att han står ut med mig är ju ett under i sig, men faktum kvarstår: jag är en väldigt lycklig kvinna. Men som vi alla vet är ju ingen perfekt, och vad gäller F så finns det en liten brist hos honom som har med avståndsbedömning att göra. När F tror att det tar fyra timmar att köra tar det antagligen sju. Har han bedömt att det tar sex timmar kanske det tar nio. Exempelvis trodde F att det skulle ta sex timmar att köra Highway 1 från San Fransisco till San Diego, vilket är fullkomligt omöjligt om man frågar vem som helst som kört sträckan, försåvitt man inte kör 250 kilometer i timmen på enfiliga slingrande bergsvägar.

Nåväl. Vårt första mål är ett slott som ligger strax norr om Normandie. Det ska ta ungefär fyra timmar att åka dit och vi beger oss av vid ett-tiden. Det blir en relativt smärtfri resa, trots de åtta timmar det tar, och jag tröstar mig hur som helst med lite choklad på vägen. Misstänksam mot all mat väljer jag broccolisoppa med ost och smörgås på vägkaféet, oroar mig för att osten inte är pastöriserad, men F anser att en soppa nog varit upphettad så pass att det inte ska vara någon fara. Chokladen behövde man väl i alla fall inte kolla.....?

Vi anländer till vårt lilla slott vid åtta-tiden på kvällen och stiger ur bilen. Hettan är påtaglig. Ni vet, man stiger ur en bil och får plötsligt känslan att man befinner sig i förrummet till bastun (det där rummet där gamla tanter brukar sitta och koppla av i vilstolar och alla hänger sina baddräkter). Det är inte så skönt. Var den här hettan vanlig, frågar jag damen i receptionen på min bästa franska och det var den absolut inte, men den ska tyvärr inte ge med sig utan värre ska det bli. Men jag är ju gravid, vill jag protestera. Jag är gravid och mår illa och vill vandra på svala skogsstigar och bada i svenska insjöar. Och äta hamburgare, inte fransk gåslever.

Det där sistnämnda utgör faktiskt ett problem. Vad kan man nu äta i Frankrike? Och vad vill man äta? Redan första kvällen blir jag ställd inför ett dilemma. Vi får in en liten aptitretare innan maten. En högst suspekt paté gjord på fisk eller något liknande. Kan man nu äta det här? Jag skjuter försiktigt över tallriken till F.

Tilläggas bör kanske att jag är allergiker. Således ska jag undvika stenfrukter (typ äpplen, päron, persikor osv) samt nötter, morötter och lite annat smått och gott. Det har också visat sig vid mitt senaste läkarbesök att jag har högt kolestorol. Guds moder! Detta innebär att man bör undvika mjölkfetter av olika slag, typ grädde, ost, glass - kort sagt, mycket av det som gör livet värt att leva (till saken hör att det är möjligt att jag redan var gravid när jag var hos läkaren. Detta kan ha lett till ett missvisande resultat, eftersom en havande kvinna ofta har förhöjda kolestorolvärden. Kolestorol är nämligen nödvändigt för den växande bebisen). Ja, lägg då till allt det där man ska undvika när man är gravid och det känns som man får begränsa sig till ris och bönor (helst fullkornsris förstås). Ja, så sitter man där och ska äta i alla fall. Någon form av kyckling i dragonsås med ris och primörer för min del. Väldigt gott faktiskt och för en gångs skull har jag i alla fall aptit.
Till frukost får vi färska baguetter, färska pain au chocolat (fullkomligt förödande goda; en form av croissant med smält mörk choklad i. Kan få vilken illamående blivande mor som helst att bli sugen på mat) och andra godsaker. Själva näringsinnehållet är väl ungefär noll, men å andra sidan smakar det rätt gott. Och på något sätt måste väl grynet må bra när mamman sitter uppstoppad i sängen och får chokladkick på chokladkick? För att inte tala om det franska kaffet! Jag har inte varit så sugen på kaffe på senaste tiden, märkligt nog, utan istället börjat föredra te. Men nu, när kaffet står där nybryggt och med varm mjölk till, ja, då är det svårt att motstå.

Jobbigt med hettan dock. Vi åker ned till kusten men det lättar inte där heller. Hettan slår emot en som en tjock, varm filt. Vart ska man ta vägen? En luftkonditionerad restaurang! Vi äter crepes till lunch och jag tjatar på om mina ostar, argument som bemöts ingenjörsmässigt av min man som hävdar att är osten lagad i ugn kan det knappast vara några problem. Trots att jag misstänker att pannkakan är full av farliga listeriabakterier lyckas jag njuta av lunchen.

En kväll går vi på ett litet bistro och jag bestämmer mig för att äta en sallad. Tyvärr har salladen en suspekt ost i sig, och jag bestämmer mig för att fråga kyparen om osten är pastöriserad. Han tittar oförstående på mig. C'est un fromage francais, säger han bestämt (dvs, det är en fransk ost). Jo, det har ju också jag förstått, men har den genomgått en pastöriseringsprocess? Det har kyparen tyvärr ingen aning om men han bubblar på om den fantastiska smaken, antagligen i tron att min tvekan snarare rörde ostens kvalitet.

När vi på nästa etapp av resan befinner oss i Rouen är det 40 grader varmt. Som tur är finns det en väldigt gammal och väldigt känd katedral i Rouen så den kunde man ju alltid smita in i. Tyvärr är katedralen stängd just denna dag på grund av brand eller annan katastrof. Vi blir alltså sittande på ett kafé i hettan och just då känns det som man håller på att kvävas. Illamående och trötthet blir liksom inte bättre av hetta. Hur kan det vara så här varmt? Det är inte bättre inomhus, eftersom de flesta restauranger saknar luftkonditionering. Jag tycker synd om lilla grynet som säkert ligger och kokar därinne. Vi skyndar oss så snabbt vi kan tillbaka till bilen och öser på med AC. Jag tröstar mig också med ett antal lakritsbitar.

Summan av kardemumman är att Frankrike åtnjuts bäst i ett tillstånd av icke-graviditet och i avsaknad av värmebölja. Men mysigt är det.