Jag blir glad över graviditetsbeskedet. Men allt känns fullkomligt overkligt. Skulle det finnas något litet levande därinne? Det är ju fullkomligt osannolikt. När man nu fått veta att man är gravid skulle man helst vilja övergå till ett tillstånd av fullkomlig harmoni, där graviditetshormonerna bidrar till känslor av glädje, ro och tillförsikt. Inget kunde vara längre från sanningen, tyvärr.

Jag kan inte sova på nätterna och jag har gråtattacker på dagarna. Ofta opåkallade. Jag lägger mig helt enkelt ned på badrumsgolvet, håller mig krampaktigt i badrumsmattan och gråter. Det känns som en bottenlös sorg som jag inte kan kontrollera. Påminner mig mest om när jag genomled en svår depression tidigare i tjugoårsåldern, och den minnesbilden gör inget för att lugna mig. Har jag råkat in i en depression? Jag ska väl vara glad? Är det inte så normala kvinnor känner när de blir gravida?

Jag har dessutom svårt för att umgås med min familj, vilket är jobbigt eftersom jag tillbringar större delen av sommaren tillsammans med dem. Jag retar mig helt enkelt på våra inbördes relationer och hittar fel överallt. En kväll står jag och diskar och Farmor klappar mig på axeln och säger att jag är så lik mamma. Vaddå? För att jag står och diskar? Jag flyger i taket och har ingen som helst lust att höra att jag är lik mamma. Kan jag inte var lik mig själv?

Jag har sen förstått att det är rätt vanligt att man går till botten med sin egen uppväxt och sina egna relationer när man själv förbereder sig på att bli mamma. Mamma-dotter förhållanden, förhållanden till syskon och även partnern, allt dras fram och ska granskas som ett led i den psykologiska förberedelsen för att bli Mamma. Men det vet jag ju inte då. Känns mest som man är en misslyckad människa som inte kan upprätthålla fungerande relationer till sin omgivning.