Eftersom min mens alltid har varit oregelbunden har F och jag bestämt oss för att köpa ett ägglossningsprov. Det går att köpa på Apoteket, är inte särskilt dyrt, och ger en indikation på när man har ägglossning, vilket innebär att man är som mest fertil. Jag använder de där stickorna ett par gånger, men det är lika hopplöst varje gång, det verkar inte som jag kan pricka in rätt tid. Den enkla anledningen till att jag inte har ägglossning är förstås att jag redan är gravid. Men det har jag ju ingen aning om.

F och jag står i begrepp att flytta från San Diego i Kalifornien till Boston. Omgivningen är betydligt mer entusiastisk över flytten än vi är; det finns ingen ände på hur underbart och vackert Boston är, för att inte tala om kulturen, det verkar som man bara behöver gå in på närmaste kafé för att träffa på högintressanta människor. Själv är jag mindre glad över att lämna ett fantastiskt klimat och vänliga avslappnade människor. För att tala klartext: jag gråter i stort sett varje dag.

Gråtattackerna fortsätter under sommaren. Jag har ingen aning om vad som pågår, men allt känns annorlunda och konstigt. Ärligt talat känns det som jag håller på att förlora fotfästet. . För det första ligger stressen från flytten kvar i kroppen och jag har svårt att slappna av, och därmed sova. I ren desperation lånar jag två sömntabletter av Farmor som visserligen hjälper mig att somna, men två timmar senare ligger jag klarvaken igen (snacka om att man fick panik över att man tagit de där tabletterna när man fick reda på att man var gravid). Och jag har sådana problem med magen; magknip och illamående av och till. Vad är det som händer? Håller kroppen på att braka ihop? Att jag skulle kunna vara gravid faller mig överhuvudtaget inte in. Med tanke på all den stress jag varit utsatt för på senaste tiden verkar det fullkomligt orimligt att något ägg skulle tagit fäste i någon livmodershals. Eftersom min menscykel också kan vara upp till åtta veckor finns det ingen anledning att bli upphetsad över att jag gått över tiden en vecka eller så.

Av någon anledning bestämmer jag mig ändå för att ta ett graviditetsprov. Det låg med en gratis provsticka i ägglossningspaketet vi köpt. Sagt och gjort. Man kissar på den där stickan och får sen tvinga sig själv ur badrummet så man inte sitter och stirrar sig blind medan man väntar på resultatet. I just det här fallet skulle den lilla resultatrutan visa ett lodrätt streck om man INTE var gravid och ett kryss om man var det. Min sticka har ett tydligt vågrätt streck och ett tunt lodrätt streck. Inget riktigt kryss alltså, men det är ju mer en indikation på graviditet än inte. Eller? Jag hugger diskret tag i min medicinstuderande syster som om hon med sina akademiska kunskaper i ämnet bättre kan utläsa ett kryss i en ruta. Grattis, vad kul! yrar min syster och tycker det ska bli fantastiskt kul att bli moster. Vadå? Kan man lita på det där bara så där? Själv tillhör jag kategorin människor som kan ta fyra HIV-tester som alla är negativa och fortfarande inbilla mig att de kan ju faktiskt ha begått ett misstag. Alla fyra gångerna. Bäst att köpa en sticka till.