Om ens barn skriker mycket i början kan det lugnas av höga, rytmiska ljud. Tydligen är bebisen van vid sådana ljud, ungefär som bruset från en vanlig dammsugare, från livet inne i livmodern. Kursinstruktören låter oss veta att hon har tre barn; alla skrek nätterna igenom och enda lösningen var att sätta barnen i bilen och köra lite på motorvägen. Jag undrar hur pass trafiksäker man är när man mitt i natten sätter sig i en bil, men jag säger inget. Dessutom, om det är det enda som hjälper, vad ska man göra? Man kan också lägga barnet ovanpå en torktumlare, påstår en man på kursen. Då somnar barnet på en gång, eftersom det både skakar lite och barnet får sig det där rytmiska ljudet till livs. Mannen ifråga har betett sig som en besserwisser under större delen av kursen och jag bestämmer mig för att inte lyssna på honom. Men jag stoppar undan tipset i ett litet skrymsle av hjärnan. I fall att.

Vår hypertrendiga barnvagn är på vift. Jag har nyfiket kikat ut bakom gardinen varje gång UPS kör förbi i sin bruna truck, men det är aldrig paket till mig. Jag ringer affären i Kalifornien som vi beställt från och en kvinna meddelar att de har haft problem med distributionen. Nästa vecka någon gång kan vi vänta vår vagn. Så länge som den anländer innan Trille är jag nöjd.

Just som jag börjat känna mig lugnare inför förlossningen får jag e-mail av vännen L som just fött sitt tredje barn. Det gör ont att föda barn helt enkelt. Enligt L är krystningsskedet i paritet med att försöka bajsa ut en vattenmelon. Och det låter inte så lätt. Men sen försöker jag bryta ner det där. Säg att man börjar med att föreställa sig att man trycker ut ett körsbär. Det är ju en baggis. Sen ett litet äpple. Inga problem det heller. Sen en grapefrukt. OK, nu börjar det kännas svårt, men det går. Och vips är man uppe i en vattenmelon. Eller? En vattenmelon är rätt stor förstås. Jag tror man får förbereda sig på att man någon gång under krystningarna kommer att få panik och tro att man går sönder och att det helt enkelt inte går. Då kan det ju vara skönt att veta att många många kvinnor känt just så under något tillfälle under förlossningen, men ändå lyckats föda fram sina barn. Det gäller att tänka positivt.

Jag får nog ta tillbaka det där med att kvinnan på amningskursen är mer paranoid än jag. Min senaste oro rör blåbär. Jag har hört att det kan vara skadligt att äta för mycket A-vitamin och därför ska man helt undvika att äta lever under graviditeten. För mig är det en ungefär lika stor uppoffring som att undvika abborre - äntligen har man en bra anledning att undvika eländet - men så tänker jag på det där med A-vitamin Det måste ju finnas A-vitamin i en massa andra saker. Blåbär till exempel! Till saken hör att jag äter mycket blåbär. De säljer blåbär i små förpackningar i matvarubutiken och det är inte den billigaste varan, men gud så gott. Så jag äter jätteofta blåbär med yogurt och flingor. Och nu tänker jag att jag kanske ätit för mycket blåbär. Så jag börjar köpa mer björnbär istället. Köper två askar av en suspekt man i tunnelbanan och när jag kommer hem ser jag att björnbären är från Mexiko. Och det är ju inget fel på det. Men häromsistens var det några här i USA som smittades av hepatit efter att ha ätit grön lök. Från Mexiko! Så vem vet vad som kan finnas i de där björnbären (jag fick också för mig att mannen som sålde björnbären i realiteten tillhör en terroristorganisation som är ute efter att förgifta Bostons befolkning genom att stoppa Antrax och andra läskiga saker i grönsakerna. Jag kan få för mig sådana där saker ibland. Men det kan man ju inte skriva för då tror folk att man är dum i huvudet).

Jag har aldrig tidigare sovit med så många kuddar i sängen. Och täcken. Jag har två hoprullade täcken på båda sidor om mig, en kudde mellan benen och en under fötterna. Dessutom har jag en kudde som stöd framför magen. Allt för att göra den sidoliggande positionen lite mer dräglig. Snacka om att känna sig uppstoppad! Problemet är förstås när man ska vända sig om under natten och måste justera alla kuddar och täcken. För att inte tala om ansträngningen att ta sig upp ur sängen under natten. Man känner sig som en strandad val. Det är då man önskar att man hade ett bäcken som någon snäll själ kunde komma och tömma då och då. En natt misstog jag tyvärr F för en kudde och la helt sonika upp mitt ben över hela honom. Eftersom han var så rädd för att väcka mig låg han där sammanpressad i någon timme. Stackars F.

En eftermiddag när jag ligger på soffan känner jag mig plötsligt väldigt sorgsen. Det kommer liksom över mig på en gång. Plötsligt får jag lite panik över hela situationen. Tar upp telefonen och ringer F som befinner sig på en snöig flygplats i Minneapolis. Sen känns det lite bättre. Det är nog inte så konstigt att man är lite labil så här på slutet. Plötsligt inser man att det kommer att hända. Även om det är svårt att intala sig att det lilla liv som nu ligger och sprattlar inne i magen medan jag skriver det här är en liten person som snart kommer att titta ut och vara 100% beroende av F och mig. Man har så stora förhoppningar. Och så finns rädslan för förlossningen. Kommer Trille vara frisk? Hur kommer man att reagera efter födseln? Hur blir de första veckorna? Hur ska man överhuvudtaget ha någon energi över till att laga mat? Kommer man att leva på cornflakes i några månader? Kommer man att bli nedstämd och orolig? Hur länge kommer det i så fall att vara? Efter att i flera veckor skjutit undan allt vad graviditetsböcker heter får jag plötsligt lust att läsa mer. Jag tror det är bra att vara så förberedd som man kan vara. Jag har i alla fall hittat en "inre plats" som jag ska försöka fokusera på när sammandragningarna blir som värst: min favoritstrand i San Diego. Som jag en dag ska ta med Trille till. Och så ska vi ligga där och gosa i värmen under ett parasoll och vänta till F slutat jobba och sen går vi en promand i solnedgången alla tre med den hypermoderna barnvagnen som förhoppningsvis anlänt vid det laget. Och mirakulöst nog behöver jag inte byta blöja på Trille under hela tiden......