I natt vaknade jag av att jag hade väldiga spänningar i buken. Det pressade på precis som när man behöver kissa, men det var mer än det. Det kändes som om livmodern trycktes nedåt och det gjorde ont. Jag fick för mig att Trille pressades nedåt och att saker och ting inte stod rätt till. Är detta de berömda förvärkarna? Särskilt roligt var det i alla fall inte. I min manual från gynekologen står det att man ska omedelbart ringa kliniken om man får en känsla att "något inte står rätt till". Skulle jag tolka det bokstavligen skulle jag hänga på luren 24 timmar om dygnet.

Förstoppningen har blivit bättre, mycket tack vare att jag slutat dricka te. Jag tror i alla fall att det kan bero på det. Jag saknar visserligen te på morgonen, men allt är en avvägning. Det kan också bero på de mängder linfrö jag strör på muslin på morgonen. Det hela påminner om när mamma försökte tvinga i oss krasse när vi var små. Det smusslades ned krasse på det mesta i matväg. Jag tror det var en sån där gröna-vågen-nyttogrej som var så popular på 70-talet. Hur som helst var det verkligen inte gott. Såvitt jag vet existerar inte krasse längre. Jag tror inte barnen saknar det. Hur som helst, linfrö smakar inte så mycket som tur är. Däremot innehåller det mycket omega-3 och jag tänkte det kunde vara bra för lille Trilles hjärna (vilket leder till att F drömmer att Trille talar redan när han är en månad gammal. Tack vare allt linfrö alltså).

På lördagkvällen går F och jag ut för första gången på.........jag vet inte hur länge. Vi går till en rock/jazz klubb som ligger runt hörnet och lyssnar på bra musik och dricker tranbärsjuice (gissa vem) respektive öl. Det är så kul att vara ute för en gångs skull och dansa lite. Dock blir jag så uppspelt att jag inte kan somna på kvällen sen. Det hör i och för sig inte till ovanligheterna. Hur som helst var jag stolt att röra mig ute med min stora mage. Dock blev man varse att det är inte lika lätt att tränga sig fram bland folk som man är van vid. Jag brukar stånga mig fram ganska bra genom knökfulla utrymmen för att komma till toaletter och dylikt. Nu insåg man plötsligt att man hade en enorm ballong på magen. Och just det, det där med att dansa tätt intill har ju blivit lite svårare av naturliga skäl.

Nu väger tydligen Trille 1 800 gram. Och fram till förlossningen kommer viktökningen att vara ungefär 200 gram i veckan. Gav jag efter för mitt enorma sug efter saltlakrits skulle nog Trille kunna lägga på sig betydligt mer än så. Tur att det är så svårt att få tag i saltlakrits i Boston. När det är minus tjugo grader ute är man också mindre benägen att ge sig ut i kylan för att tillfredsställa sina begär. När man väger fördelar och nackdelar menar jag. Frysskador eller en påse lakrits, det är bara att välja. Jag har hört att i sådana här lägen kan man tvinga ut sin stackars man att införhandla vad det nu är man trugar efter. Eftersom man är gravid och MÅSTE ha det. Men med tanke på hur mycket som F redan ställer upp är jag inte benägen att be honom sätta sig på tunnelbanan ner till Harvard för att gå till den enda delikatessaffär i hela Boston som säljer saltlakrits. Då kanske F kontrar med att det är slut med ryggmassagen. Och det vore inte bra.

F och jag trotsar vädret och ger oss ut och promenerar på lördagen. Det är visserligen kallt, men ganska skönt. När vi ger oss på en uppförsbacke i skogen känner jag mig plötsligt mer än lovligt andfådd. Det är första gången jag känner det på allvar, att det faktiskt börjar bli lite svårare med andningen när man tar i lite grann. Det gillar jag inte. När jag promenerar på plan mark är det dock inga problem. Kanske bäst att hålla sig undan från uppförsbackar helt enkelt. Förklaringen lär hur som helst vara att livmodern pressar på uppåt, mot revbenen och man har helt enkelt mindre utrymme att andas. Mindre utrymme att andas, mindre utrymme för mat i magen. Sånt är livet.