Det börjar kännas jobbigt att släpa på en stor mage. Den kommer ju i vägen. När man ska böja sig fram, till exempel, så tar det emot. Nu börjar jag förstå vad folk talar om när de säger att det blir svårt att knyta skosnörena när man är i nionde månaden. Ibland glömmer man bort att man är framtung, exempelvis när man ska dra upp sig upp ur soffan och fastnar halvvägs, för man kommer liksom inte längre och man stönar ljudligt och får ta ny sats för att ta sig upp. Den där fasen när man skryter med sin runda mage samtidigt som man inte lider av att känna sig tung var inte långvarig. Två veckor kanske?

Nu när magen är stor får man råd från höger och vänster. Fredrik och jag går på julfest hos en kollega och jag får tips om amning. Det kan man hålla på med länge, säger en kvinna som hävdar att hon minsann ammade sin dotter tills dottern var fem och det hade sistnämnda minsann inte lidit av, tvärtom. Jag tvingas också in i en ofrivillig diskussion med en man i 60-årsåldern som är full som en kanonkula och har förlorat alla begrepp om att människor har behov av ett visst fysiskt avstånd till sina samtalspartners; ställer sig fem centimeter framför mig och blåstirrar på magen och börjar komma med råd om graviditet och förlossning. Jag ler mitt allra finaste cocktailleende och säger vänligt att man blir ju så trött när man är havande och tyvärr måste nog min man och jag avlägsna oss nu så jag inte blir för trött när jag ska köra hem.

Det är lustigt det här med råd om graviditet och förlossning. Alla har liksom sin åsikt om hur det är, eller hur det bör gå till. Och om någon säger att gravida kvinnor inte jämför sig med varandra vad gäller 1) viktökning 2) utseende 3) kost och hälsovanor 4) allmänt hälsotillstånd (allt från jag mådde jättebra under hela graviditeten! Till de stackare som mest sett insidan av en toalett under nio månader) 5) fosterrörelser (ju mer aktivt barn desto bättre verkar vara normen), så har jag bara en sak att säga: Jag tror dom ljuger. Jag tror att tävlingen börjar redan nu. Och det blir inte bättre sen: Folk jämför sig med andra vad gäller vem som förlöser utan bedövning, barnets vikt, vem som lyckas amma bäst, längst, vem som snabbast går ner i vikt efter förlossningen, vem som lyckas hålla huset någorlunda städat samtidigt som man tar hand om barnet, hur ofta och länge barnet sover, hur barnet ser ut, hur vaket är barnet, hur snällt är barnet....Det tar aldrig slut. Och även om alla älskar sitt barn mest och alla sätt är bra och så vidare så har jag en känsla av att det finns en allmän uppfattning om vad som är "bra" och att man mäter sig mot denna måttstock. Varför har vi ett ständigt behov av att jämföra oss med andra? Man blir ju liksom inte lyckligare av det.

Jag får en broschyr av gynekologen där det står om varningstecken på för tidig förlossning. Bland annat handlar det om kramper i nedre delen av buken som antingen är konstanta eller kommer och går. Yep, det känner man igen. Smärta i nedre delen av ryggen är också ett varningstecken. Jodå, det har jag också titt som tätt. Herregud, man går ju och bär på flera kilos mage, det är klart man har ont i bukhålan och i ryggen, vore väl konstigt annars. Hur tusan ska man kunna veta vad som är normalt och vad som inte är det? Hur ska man veta vad som är naturliga krämpor och vad som är tecken på att något är "fel"? Man får nog lita på att kroppen vet. Det är skillnad på smärta och smärta. Jag kommer ihåg när jag fick njurbäckeninflammation. Då var det liksom inte tid att gå och fundera på om jag verkligen var sjuk eller inte där jag satt dubbelvikt på ett hotell och skrek efter läkare, ambulans, präst eller vem som helst som kunde ta bort smärtan i buken och ryggen, tack.

På senaste kontrollen kontrolleras min sockernivå och jag lider i alla fall inte av graviditetsdiabetes. Alltid något! Däremot har jag haft konstant sendrag i två dagar. Normalt brukar ju kramperna ge med sig efter man haft någon helvetesminut, men i det här fallet har kramperna valt att hålla i sig. Jag stretchar och masserar och lägger en värmedyna på och så småningom släpper eländet. Jag går också på en graviditetsmassage (en helt vanlig massage fast mycket dyrare eftersom de utgör sig för att vara experter på att ge gravida kvinnor massage. Detta innebär i princip att man inte ligger på rygg och att vissa punkter undviks, då för mycket tryck på dessa kan framkalla värkar. Gäller framförallt fötterna). Jag är inte så nöjd med massören och lär mig ännu en gång denna läxa: en massages njutningsgrad är helt beroende av den som utverkar den. Det finns duktiga massörer och dåliga massörer precis som det finns bra och dåliga läkare och klantiga revisor och duktiga dito. När man ändå lägger ut en förmögenhet ska man helst gå till någon som man vet är bra. Det är faktiskt fullt möjligt att ligga och spänna sig under en massage då man inte alls känner sig bekväm med behandlingen. Så var det för mig, jag låg och tänkte negativa tankar hela tiden och kom inte alls överens med massören och så undrade sistnämnda varför jag hade en bekymmersrynka i pannan. Var det något särskilt som tryckte mig? Jo, det var det här att jag just lagt ut 600 spänn på den här massagen och jag tyckte hon var en konstig prick som hade en konstig teknik och var det över snart?