Det är en kille! En liten trille, det var väl det vi visste (i ärlighetens namn trodde både F och jag att det var en tjej av någon anledning). Så fin. Så jättefin. Vi går på superavancerat ultraljud och F är med och vi tittar på Trilles hjärta som har fyra valv precis som det bör och en liten lever och en liten snopp då förstås. Och så små armar som sprattlar och benen i kors. Och små tår! Men det är ju bara inte klokt. Där finns Trille alldeles livs levande inom mig. Och det är nog värt nysningar, eksem och dålig sömn och lite till. Vilket mirakel! Det är ju bara inte klokt. Trille far runt som en liten raket därinne och det är konstigt att man inte känner något. Inte minsta spark har jag känt. Vissa kvinnor börjar känna av det runt vecka 18. Men andra känner inte något förrän vecka 22 eller ännu senare. Enligt de som vet!

Efter ultraljudet är jag så inspirerad att jag kastar mig över förlossningskapitel i de böcker jag har, men efter ett tag skummar jag bara texten och tänker att det där får man nog ta lite pö om pö, det är rätt mycket att svälja på en gång. I en tidning läser jag till exempel att en genomsnittlig förlossning tar 24 timmar. Jag hoppas jag läste fel. Kalla mig naiv, men jag hade snarare tippat på sex timmar kanske. Eller sju. Inte 24! Det är ju ett helt dygn. Då räknar de nog visserligen med hela skedet, från det att de första värkarna sätter in. Men ändå! Jag räknar kallt med att det hela kommer att vara över på sex timmar eller så. Saliga äro de okunniga.

En natt drömmer jag att jag glömt bort att jag är gravid. Således pimplar jag rödvin som aldrig förr. Sen vaknar jag på morgonen (i min dröm) och är alldeles kallsvettig och inser förstås att jag är gravid och sådär mycket skulle jag aldrig druckit. Vilken ångest. Och vilken lättnad att vakna på riktigt sen. Den här drömmen är säkert en manifestation av den ständiga oro, mer eller mindre latent (oftast mindre) som man nu lever ständigt med. Vad jag än gör och tänker och känner, vad jag stoppar i mig och vad jag inte stoppar i mig - allt kan påverka lille Trille. Jag är något av ett kontrollfreak och de som är som jag känner nog igen sig: man blir frustrerad av allt man tycker man ska känna till och gardera sig mot under graviditeten. Kanske måste man en gång för alla inse att man kan inte kontrollera den här processen till 100%. Man måste lära sig att leva med orosmoment helt enkelt. Och inte kommer oron att gå över när barnet väl är fött. Kanske är det då det börjar på allvar. Man kan aldrig göra mer än sitt bästa. Och den sorgliga sanningen är att man kan göra allting "rätt" och saker och ting kan gå snett ändå. För sånt är ju livet. Oförutsägbart. Att vi kan kontrollera det är en illusion. Därmed inte sagt att jag ska gå till närmaste ostaffär och beställa importerad gorgonzola och klämma en vinare. Men jag tror ni förstår vad jag menar.

Lite mer än hälften av tjejerna jag känner här har bestämt sig för att ta reda på barnets kön. Det måste vara en kulturell grej. Kanske beror det på att man ordnar olika former av kalas innan barnet är fött, s.k. "baby showers", där vänner och familj är inbjudna och alla kommer med paket till barnet. Innan det är fött! Då kanske det är praktiskt att veta i förväg. Vad vet jag. En sak ska man i alla fall vara glad för: att man har sjukförsäkring. Ofta är sjukförsäkring i USA knuten till ens jobb, eller mannens jobb i förekommande fall. En kompis till mig frilansar och hade sin sjukförsäkring genom sin man. När han blev av med jobbet (mitt under hennes graviditet!) rök försäkringen, som de nu måste teckna privat. Det rör sig om cirka 6 500 svenska kronor i månaden för dem båda, 10 000 när väl barnet är fött. Där har man det ganska bra i Sverige trots allt.

I helgen var F och jag nere i NY och hälsade på kompisar. I just den bekantskapskretsen lyser småbarn och gravida magar med sin frånvaro. Och det var faktiskt befriande att som omväxling INTE diskutera bröstpumpar, åderbråck, magproblem, barnnamn eller fördelar med amning. Ganska skönt att intressera sig för återuppbyggnaden av Irak, det förestående presidentvalet och annat smått och gott.

En dag går jag till en hudläkare som konstaterar att 1) jag har eksem och 2) perioral dermatitis vilket är ett fint ord för akneliknande utslag i ansiktet. (Varför måste läkare använda så komplicerade ord? När jag klagade över nysningar och snuva säger min medicinstuderande syster att jag med största sannolikhet har kronisk rhinit och jag frågar vad i all världen det är och det innebär att NÄSAN RINNER. Hela tiden. Varken mer eller mindre. Kan man inte säga det då? Din näsa rinner konstant.) Läkaren föreslår i all fall en oral antibiotika för att behandla det där periorala varpå jag slår bakut och får visioner om resistenta bakterier och sjukhussjuka och annat smått och gott. Dessutom brukar antibiotika försvåra svampinfektioner vilket inte efterlyses just nu (syster M med pojkvän P hade vid sitt besök med sig svenskt smågodis. Trots mina goda föresatser att svälta ut svampinfektionen GÅR det inte när man sitter där med näsan nere i en påse med salta fiskar och skumsvampar). Jag ska försöka behandla det med en kräm i första hand. Jag har förresten börjar misstänka att den där periorala dermatitis orsakades av den svindyra ansiktskräm jag köpte i somras. Fick för mig att jag skulle förnya mig och försköna mig och av detta har inte synts ett spår: jag är 600 kronor fattigare och betydligt finnigare.

Veckans kontroll hos gynekologens sjuksköterska avlöper väl. Hjärtslag från Trille och jag har skysst blodtryck. Det tas även ett speciellt blodprov för att kolla om jag har graviditetsdiabetes. Antagligen med anledning av mina svampinfektioner - jag kan ha förhöjda sockerhalter i blodet. Jag får en flaska med orange dryck som påminner om Fanta både i smak och konsistens som jag ska dricka EXAKT EN TIMME innan blodprovet ska tas (jag har en närmast fundamentalistisk inställning vad gäller tolkning av medicinska texter och instruktioner vilket ibland föranleder viss oro och ångest i och med att jag tror det ska inträffa en katatrof om jag inte följer dessa till punkt och pricka). Denna dryck ska alltså hjälpa till att fastslå om jag har glukosintolerans. Det låter allvarligt. Man undrar för övrigt vad som skulle hända om jag nu är glukosintolerant och dricker den där flaskan? Man kanske kolar vippen direkt? Vilket jag nu inte gör, utan lyckas ta mig till gynekologmottagningen utan några problem. (Graviditetsdiabets innebär för övrigt inte att man fått sedvanlig sockersjuka, men att man som en konsekvens av graviditeten har försämrad sockerbalans. Detta förekommer tydligen vid 2-3% av alla graviditeter. Great!)

Hos gynekologen får jag också en tid för en vävnadsbiopsi. Det innebär om jag fattat saken rätt att de ska sticka in en lång nål i mitt bröst för att kolla om min cysta är godartad. Hoppas de sticker in nålen i rätt bröst. Tanken känns inte så fruktansvärd som jag hade tippat. Det är ju ingenting jag ser fram emot direkt, men jag antar att det är något man måste gå igenom. Röntgenläkaren har ju också i det närmaste redan slagit fast att cystan är godartad såvitt hon kan se.