Eftersom jag sällan går utanför dörren utan att börja grubbla över saker och ting och ställa mig själv frågor om saker och tings tillstånd i största allmänhet har jag reflekterat över det faktum att det är precis så barn gör: de ställer frågor om allting. Och vad händer när man upptäcker (antagligen rätt snart!) att man inte sitter inne med alla svaren? Vad ska jag svara när Trille vid viss ålder frågar mig varför regnbågen har så många färger eller varför det finns krig i världen. Sen vet ju jag också att det inte finns spöken eller fula gubbar i garderoben men ändå så brukar jag göra en liten rutinkontroll av garderoberna innan sängdags när F är bortrest. Bara ifall liksom. Så det kan ju bli knivigt när Trille frågar om det finns spöken i garderoben och mamma säger nej absolut inte OM Trille då upptäckt mammas lilla rutin. Blir man automatiskt modigare som förälder eller låtsas man bara? Om Trille är en flicka kommer hon väl någon gång att fråga mig om hur min graviditet var. Kommer jag då att skyddas av vår gode vän tiden, som har en tendens att försköna svåra minnen; kommer jag säga att allt gick som på räls? Jag får väl bränna de första veckorna av den här dagboken. Och om hon inte tycker det är pinsamt får hon läsa resten.

Man måste också blir mer ansvarig som förälder naturligtvis. Till exempel påpekar F en dag att jag bör överväga att plocka upp saker från köksgolvet som träning inför det att Trille börjar krypa och kan få tag i objekt som utgör kvävningsrisk. Exempelvis brukar jag tappa russin eller vindruvor på golvet ibland när jag förbereder frukost och som regel brukar jag hoppas på att de kommer att försvinna av sig själva och om inte så dammsuger vi upp dem en vacker dag.

Vi träffas fortfarande i graviditetsplutonen, som C:s man nu kallar vår lilla mammagrupp. Sist vi träffades var vi inte mindre än tio stycken. De flesta verkar redan ha börjat shoppa runt efter diverse artiklar som barnstolar, sängar, bröstpumpar och blöjor. Och ingen ska ha barn före februari! Det är ju jättebra med framförhållning och det kanske är jag som ligger lite efter. Men det hela känns fortfarande så overkligt! F och jag pratade om det häromdagen, hur fantastiskt underligt det är att det finns en levande varelse i min mage. Inne i mig liksom! Det är ju inte riktigt klokt när man tänker efter. Men det är enormt häftigt och nu börjar jag längta efter att lille Trille ska titta fram. Jag gick och log för mig själv när jag gick till yogan idag och tänkte på hur mysigt det skulle bli. Tyvärr var yogan inställd så jag gick hem och poppade popcorn och kollade på video istället.

Jag har fått resultaten från maternal serum screening och det var negativt. Således rekommenderade inte gynekologen något fostervattenprov. Eftersom risken anses vara liten att något skulle vara "fel" är det inte befogat med ett fostervattenprov, med tanke på den potentiella risken att skada fostret med ett sådant. Jag måste erkänna att jag är väldigt lättad, även om det här provet inte utgör någon garanti på något sätt.

Idag när jag pratar med min gynekolog kommer vi in på ämnet depression och sömnlöshet och doktorn suckar och säger att ja, om du läser alla böcker så verkar det som om alla kvinnor sover mer under graviditeten och de som var deprimerade innan hjälps av den uppsjö hormoner som är i omsättning och blir helt symptomfria. Sanningen är att för de flesta är det helt tvärtom, enligt min läkare. Jag misstänker också att det finns de som lider i tysthet under sin graviditet. Man vill liksom inte erkänna att man inte mår bra och inte går omkring och strålar. Hur som helst tycker inte gynekologen att det är någon bra idé att gå sömnlös och deprimerad genom en hel graviditet och jag bör därför överväga någon form av medicinering. Inte minst för att man kommer att behöva vara stark för att orka med själva förlossningen och framförallt allt det som kommer därefter. Det är ett svårt val för mig. Jag har fått recept på ett antidepressivt medel nu men jag är långt ifrån säker på att jag kommer att använda det. Om det inte hjälper mig att sova bättre är det definitivt inte värt det. Det är det jag lider mest av: dålig sömn. Vilket definitivt inte bättrar på humöret, så det är lätt att komma in i en ond spiral. Senaste dagarna har jag känt mig väldigt uppåt och tillfreds med tillvaron men det finns inget som säger att jag inte hamnar på botten igen endera dagen. En sak är i alla fall säker: graviditet är något högst individuellt! Alla reagerar olika, precis som vissa människor tyckte det var toppen att börja skolan, andra inte. Vissa människor trivs i Jönköping, andra inte. Vissa människor hoppar bungy, andra gillar att läsa böcker i soffan. Inte konstigt att kvinnor reagerar olika på enorma hormonomställningar då.

En sak som graviditeten fört med sig för mig är att jag har börjat omprioritera saker. Jag har levt i stort sett hela mitt liv med axlarna uppe vid öronen och betett mig som jag har en flock vargar efter mig: det och det måste jag göra. Den och den måste jag ringa. X och Y skulle jag inte gjort, men å andra sidan borde jag ha gjort Z. Det är så mycket som man måste och som man bör. Jag tycker alltid att jag måste förklara saker och ting, rättfärdiga saker inför andra. Och inget man gör är någonsin tillräckligt bra. Men nu har jag märkt en skillnad. Jag har börjat lyssna på kroppen mer. Jag har börjat intala mig att det inte kommer att inträffa någon katastrof bara för att jag inte hela tiden ligger steget före och har kontroll över allting. Det finns viktigare saker här i världen. Trille till exempel.