Jag har börjat chatta på nätet med andra blivande mammor. Det påminner litegrann om att arbeta på FN; alla använder sig av kryptiska förkortningar. EDD stod det till exempel i ett meddelande. Detta måste ju betyda expected delivery date. Många som chattar på nätet vill mest byta erfarenheter om när de var på ultraljud. Jag tycker inte det är så väldigt spännande utan vill mest prata om sånt som känns jobbigt. Men man gör kanske inte det på samma sätt i USA? Hur som helst har jag turen att få kontakt med N, som bor i Boston. Det visar sig att hon tillsammans med ett gäng andra gravida tjejer träffas en gång i veckan och fikar eller käkar middag. Alla ska dessutom ha barn vid ungefär samma tidpunkt. Och alla bor i Boston. Halleluja, det är detta jag letat efter. Jag ska träffa gänget på tisdagkvällen.

F är bortrest och på måndagkvällen har vi en form av konversation över telefonen där jag mest hulkar och konstaterar att jag kan inte ha det så här längre, så här ledsen kan jag inte vara och allt kommer att gå åt skogen, inklusive vårt förhållande. Ska jag börja äta anti-depressiv medicin, vad kan det få för effekter för Trille, vad i h-e ska jag göra? Det kanske känns bättre när du träffar tjejerna imorgon, försöker F. Men du förstår inte, gråter jag, det funkar inte så. Nä, jag vet inte, jag är inte så bra på det här, säger F och jag fylls av skamkänslor igen, tycker synd om F som har en förstörd fru att komma hem till. Hur storbystad hon än är.

. . . . .

Du kan läsa resten av Karins berättelse i alla fyrtio veckorna om du köper boken Det Välsignade Tillståndet, kostar endast 118 kr hos AdLibris.