Hur kan man känna sig så här fullkomligt förtvivlad när ett så stort under ska ske? Varför känner jag inte enbart förväntan? Varför känns det som jag befinner mig i en mardröm, bara det att den inte tar slut, och jag har hamnat i en återvändsgränd och stångar pannan blodig, men inget hjälper. Hur kan allt kännas så nattsvart, som om någon dragit en tung, grå filt över hela mig och där ligger jag och har inte ens ork att lyfta fliken för att se om det finns något annat därute, förutom sorg och tungsinthet.Allt känns fel. Jag vill inte vara i Boston, jag trivs inte i lägenheten, jag känner mig isolerad, saknar mitt jobb, mina vänner, kort sagt den stimulans man är van vid. Jag känner mig inte ett dugg glad över att jag är gravid. Det var ju inte så här det skulle vara. Jag skulle gå omkring och stråla, jag skulle ju gå omkring och må bra!

Det värsta är nog det dåliga samvetet man drabbas av. Inte nog med att det finns studier som pekar på att fostret kan påverkas av för stor utsöndring av kortisol (egentligen ett stress hormon, men det är vanligt att deprimerade människor hypersekrerar denna hormon). Man känner sig också som en form av förbrytare. Här går man och bär på ett litet liv och förmår sig inte ens att känna sig glad. För övrigt behöver man bara kasta en blick på tidningsutbudet för att få en bild av hur den "rätta modern" ska se ut: trygg, harmonisk och förväntansfull med en hand på den putande magen. Jag är helt klart inte rätt. En avart. En konstig kvinna.

. . . . .

Du kan läsa resten av Karins berättelse i alla fyrtio veckorna om du köper boken Det Välsignade Tillståndet, kostar endast 118 kr hos AdLibris.