När man väl bestämt sig för att börja försöka skaffa barn är det som att gå över en magisk gräns. I början är allt nytt och spännande och varje gång man älskar tänker man att nu, nu kanske ett litet liv blev till. När det sen gått ett par månader kan den där första glädjeyran snabbt bytas ut mot gnagande tvivel: varför har det inte hänt något ännu? Och runt omkring dig går massor med kvinnor med magen i vädret och bland vännerna är de flesta inne på sitt andra barn, om inte tredje, och alla kommer med goda råd och försäkrar att det kommer när det kommer. Det är ju lätt att säga när man väl sitter där med en bebis i famnen, om inte två. Då är det ju lätt att sitta där och trösta andra.

När väl Tvivlet satt sig där, tanken att kanske är just jag en av de där en av tio som inte kan få barn, då vill man plötsligt ha barn mer än något annat. Innan Tvivlet kom hade man sina farhågor; det skulle bli svårt att ge upp sitt liv, skulle man nu vara "fast" för evigt, kan man egentligen bli en bra förälder? Men när Tvivlet kommit, då vill man bli gravid fortare än kvickt, snälla moder natur, bevisa för mig att jag är "normal", att jag kan få barn.

Den bistra sanningen är ju den att ju längre man väntar med att skaffa barn, desto svårare blir det. Jag är 33. Kanske man är för gammal?